På vårt astronomiska observatorium norr om Västerås kommer ofta grupper och tittar på månen, bland mycket annat. En del av våra besökare tror, innan de tittat genom vår 15 centimeters refraktor, att de går miste om något när de tittar på en halvmåne istället för fullmånen. Men de som har prövat några gånger vid olika tillfällen medger att det motsatta gäller.
Vid fullmåne ser den överbelysta månen ut som en platt skiva, visserligen med en del nyans-skillnader mellan lavaslätter och bergsområden, men rätt så kontrastlöst. Tittar man däremot mot halvmånen, eller mot en måne som är mellan tre och tolv dagar gammal (dvs. 3 – 12 dygn efter nymåne), då blir bilden en annan.
I gränslandet mellan den solbelysta och den mörka månhalvan, omkring terminatorn, kastar bergen och kratrar skuggor som ger bilden djup och kontrast. Man vill nästan gripa tag i det runda stenklotet som hänger där framför teleskopet.
Precis så förhåller det sig i filosofi- och ideologidebatten. Närhelst vi formulerar vår livsåskådning i manifest eller principförklaringar, så blir det lätt något präktigt och utslätat. Det är av den anledningen nödvändigt att också formulera vad human-etik inte är. Att i klartext ange på vilka punkter den kontrasterar mot exempelvis auktoritära religiösa läror och andra totalitära idéer.
Det sista har gjorts i nedanstående 57 punkter, där kristen etik och teologi betraktas utifrån humanismens människosyn. De sammanfattar kristendomskritiken från de senaste cirka två seklerna.
Här handlar det inte om att se över axeln på en karismatisk person (Jesus) från tvåtusen år tillbaka, om han överhuvudtaget har levat. Men så länge det finns människor som anser att han – mer än någon annan – har förkroppsligat människovärdet, så länge måste vi med all kraft upplysa vår omvärld om att det har gjorts åtskilliga framsteg, när det gäller att formulera en etik och en människosyn som i sig har utvecklats ett antal steg sedan denne Jesus levde.
En helt annan sak är sedan vår oförmåga att i praktiken leva upp till några aldrig så högt ställda och nobla ideal. Det kan dock aldrig finnas någon ursäkt för att stanna mitt på historiens väg och fastna för någon som helst mirakelprofet, speciellt med tanke på att man även på det etiska området har utvecklat nya synsätt.
Självfallet ska vi framhålla att även kristendomen bär på humana element. Den gyllene regeln från urgamla asiatiska kulturer är ett bra exempel. Den fanns också i judendomen och därigenom även i kristendomen.
Ett annat Jesu-ord som är sann human-etik är liknelsen om den barmhärtige Samariten. Men även här är Jesus varken den första eller den enda som predikat en universell människokärlek.
Meng Zi, en av Konfucius efterföljare, predikade detta och i buddhismens böcker hittar man samma budskap. Att vi må förlåta våra fiender är heller inget som kristendomen har haft patent på. Det hittar man hos Lao Tze, i buddhismens Dammapada och hos Sokrates, med flera.
Att det har gått mycken inflation i kärleksbudskapen kan väl ingen bli förvånad över. Redan i den gamla katolska kyrkan gällde principen: "Omnem hominem fidelum judica tuum esse fratrem" dvs. "Anse varje troende människa vara din broder".
Det som förenar troende kristna och sekulära humanister är deras gemensamma intresse för livsmeningsfrågor och sökandet efter en etik för vår överlevnad på denna jord.
Att också kristendomen har evoluerat en del under påverkan från flera seklers idédebatt är uppenbart. De kristna som tar avstånd från delar av de här redovisade punkterna i den autentiska och ursprungliga kristendomen är i så fall ett bevis på dessa inflytelser. Du som har synpunkter och kritik eller som saknar ytterligare invändningar mot kristendomen är välkommen att kontakta mig på e-post-adressen:
