Döden är livsviktig

"Utan död - inget liv" är en självklar rationell tanke i vår sekulära humanism. Här menar jag då inte den kristna låtsas-varianten som är en port till gudsriket, eller new-age-arnas reinkarnations-svärmerier, utan den riktiga, absoluta döden. Denna icke-existens, detta individens totala utplånande och återvändande till samma tillstånd som rådde under alla dessa årmiljarder INNAN vi föddes till livet. "Kom du ihåg nåt från den tiden?" "Nej!" "Tänkte väl det, inte jag heller" Vår insikt och kunskap om mänsklighetens, jordens och solsystemets utvecklingshistoria under årmiljarderna FÖRE oss är inlärd och förresten ganska bristfällig. Ett är säkert, efter vår död fortsätter på något sätt mänskligheten, jorden och solsystemet att vidare-utvecklas UTAN vår personliga inblandning. Vart leder DEN insikten? Jo, att det är HÄR och NU, och inte någon annanstans, som individen, som vi, kan delta, njuta och lida i den bisarra och samtidigt underbara värld som är vår. Vår gärning må vara att vi endast lämnar några barfota-spår i stranden eller att vi skriver in oss i världshistorien, men ingen lämnar denna tillvaro utan spår. Om inte annat så förs vårt genetiska arv vidare genom våra barn i en lång kedja som knuter ihop dåtid och framtid. Diamanter är, till en viktig del, värdefulla genom att de förekommer relativt sällan på vår jord. Vore jorden täckt med slipade diamanter i alla storlekar istället för grus och sand, så fanns det inga skäl i världen att betala stora pengar för dem. Så förhåller det sig med livet, vårt personliga liv. Fanns det slösande mycket av den varan, liv efter liv - som reinkarnationisterna lär, eller med "det eviga livet" - som kristna och muslimer tror, då kan livsvärdet aldrig öka utöver ett slags vegetativt existerande, en status-quo-tillvaro som riktar in sig på något hypotetiskt "ovanför/utanför" den verkliga verkligheten. Våra troende vänner har således bytt bort sin andel i häret och nuet till priset av den förmodade och hägrande belöningen i Guds paradis, eller annan existensform. Hur ofta har man inte hört prästernas jämförelseprat om larver, puppor och fjäriler? Allt för att åskådliggöra (och samtidigt oskadliggöra!) tanken på den "fruktansvärda" döden, och därmed också kvävt LIVET här och nu. Det tragikomiska med allt detta är att det är tvärtom de religiöst troende (som omfamnar odödlighetstron) som missionerar att det är deras gudstro som ger dem det äkta, riktiga och sanna livet. De har lyckats med denna indoktrinering i så hög grad att även många vanliga sekulära personer ibland får ett slags mindrevärdeskomplex när de ser de jublande halleluja-sjungande troende-skarorna. I en norsk teve-intervju 1967 utfrågades Margarete Bonnevie (1884-1970), en av de stora human-etikerna bakom norska HEF. Programledaren Haagen Ringnes frågade: "Finner du det heller inte meningslöst att livet bara ska levas HÄR på jorden, att döden är den absoluta slutpunkten för tillvaron?" Margarete Bonnevie: "Nej, jag tror tvärtemot att en sådan uppfattning gör tillvaron meningsfull för de allraflesta. De får stimulans till att göra det mest möjliga utav livet här, utan hopp om att få någon hjälp från övernaturliga makter". Varje möte med döden ger oss klara besked, som svårligen kan missförstås, om vad som gäller. Individens död ger plats och utveckligsmöjlighet åt nya individer. De troendes odödlighets- och eviga livs-drömmerier är lika fåfänga (och därmed livsförnekande) som faraonernas strävan att genom balsamering och jättegrav-pyramider uppnå odödlighet. Ibland är det frestande att till kristna vänner säga: "Ska vi slå vad om vem som får rätt....?" Den sekulära humanismens stora gåva till mänskligheten är att den lär oss att leva livet HÄR och NU. LIVET, vårt enda, som den största konsten bland alla konstarter. C. Vos i Botulf nr 3/96