Einhorns kurragömma-gud

Måndagen 24 mars hölls ett diskussionsmöte med en professor i molekylär onkologi (cancerforskning) vid Karolinska Institutet, Stefan Einhorn och Humanisternas lokalavdelning i Stockholm på ABF-huset i Stockholm. Annonseringen i Ståldals tidskrift ”Fritänkaren” saknade rubrik, vilket ju gav större frihet åt diskussionen. Däremot rekommenderades att läsa ett referat av Einhorns sommarpratar-program från året innan som också hade publicerats i Fritänkaren. Dessutom rekommenderades Einhorns bok ”En dold Gud” med underrubriken ”Om religion, vetenskap och att söka Gud”.

I sin inledning återberättade han den helt osannolika historien om hur han mot alla odds och efter många förvecklingar fick sin heltäckningsmatta inlagd. Berättelsen kan läsas i Fritänkaren 5/2002 och innehåller en händelse som bara kan tolkas som osannolik slump eller ett ingripande av en högre makt. Naturligtvis säger inte Einhorn att detta bevisar att det finns en högre makt men faktumet att han fäster så stor betydelse till detta talar för hans inställning att ”en högre makt inte kan uteslutas”. Med all respekt för prof. Einhorns mycket viktiga arbete inom cancerforskningen och hans sympatiska och lugna sätt att penetrera etiska och existentiella frågor, måste jag här redovisa en rad betänkligheter mot en del av hans filosofiska och teologiska tankar. Min kritik utgår från såväl diskussionen 24 mars som hans bok, radioprogrammet och en del texter på nätet.

Han fortsatte efter ’mattläggningshistorien’: ”Vad säger då denna historia? Jo, berättelsen illustrerar att ibland kan märkliga händelser inträffa. Osannolika sammanträffanden som fyller oss med häpnad. Livet är fullt av mysterier och vi kan själva välja om vi vill tolka dem som slump enbart eller som uttryck för någonting annat”. Själv kallar jag denna typ av erfarenheter för ’den gula stenen’ eller ’moster Agda’. Grunden för dessa upplevelser är att evolutionen gav oss förmågan att lägga märka till allt som avviker från normen. Det är tveklöst så att denna förmåga haft ett överlevnadsvärde – ’kanske innebar solförmörkelsen en stor fara? – kanske ger högvattnet oss större fiskfångst?’ Tänk bara på att ALL nyhetsrapportering grundas på denna princip. ALDRIG någonsin kommer du att läsa en stor löpsedelsrubrik med texten ”Tvåbarns-mor vann INTE på lotteriet”! Det är alltid normen som faller i glömskan medan vi lägger märke till det som är exceptionellt och ’outstanding’. Alltså: ’Tvåbarnsmor vann högvinsten på lotteriet!’

”Den gula stenen” handlar om Apollo-astronauterna som vandrade över ett grått månlandskap översållat av gråa stenar i skiftande storlekar. De skulle insamla geologiska (eller hetar det lunologiska?) prov som verkade intressanta. Plötsligt såg de en färgstark gul sten längre bort. Gissa vad dom gjorde…? Nej, inte heller jag skulle kunnat låta bli att ta med just DEN stenen. ”Moster Agda” handlar om det häpnadsväckande att: ”just när jag tänkte på moster Agda så ringde hon mig!”. Alla de andra gångerna som du tänkte på henne UTAN att hon ringde lägger du aldrig märke till… Det är endast de som har ett religiöst, eller får jag säga: ett irrationellt förhållandesätt till livet som tar dessa märkliga tillfälligheter för något annat än vad de är.

Einhorn poängterarde också att dagens vetenskap långt ifrån kan veta allt som finns att veta, han sa: ”Att utifrån den ynkliga kunskapsmängd vi hittills samlat in TRO att vi har förklarat alla krafter som finns i universum är övermod. Vi kan omöjligen veta med säkerhet om det t ex finns en gud, en tillvaro efter döden eller en högre mening med livet. Vi bör behålla ett öppet sinne. Eller som nobelpristagaren Charles Townes har uttryckt saken: ’Att tro att vetenskapen redan vet tillräckligt för att vara säker på att det inte finns några mystiska krafter, det är ologiskt.” Här vill jag tillägga att man ALLTID bör utgå från det som dagens vetenskap, kunskap, moral etc. har kommit fram till. Ingen kan någonsin klandra mig för att jag handlade utifrån de kunskaper och normer som var gångbara då jag levde i ’häret och nuet’. Förvisso kan det hända att någon är ’före sin tid’ och handlar enligt nya insikter som sedan blir normbildande.

Längre fram betonar Einhorn att ”människans ynkliga fem sinnen och begränsade intellekt inte räcker till för att vi ska förstå vad Gud är”. Jag menar att detta är ett flummigt och helt irrelevant sätt att resonera. Man kan förvisso fantisera i hur det skulle vara om vi hade 43 sinnen, en superhjärna med 330 000 gånger större kapacitet och ett språk som hade ett alfabet med 412 bok-stäver….! Vad som däremot alltid är det viktigaste är att vi ständigt bör utgå från dagens faktiska verklighet och uppfatta den med den ’begränsning’ som vi har.

Einhorn säger: ”I religion efter religion återkommer samma tanke. Att det existerar en kraft, eller om vi nu vill kalla det för en princip, eller om vi hellre vill kalla det för Gud, som i grunden är obeskrivlig”. Även här menar jag att om något är obeskrivbar bör man ’hålla käft’. Eller som Wittgenstein uttryckte det lite mindre brutalt: ”om det man inte kan tala måste man tiga”. Istället för att tiga skriver Einhorn, som säger sig vara agnostiker…, en bok på 200 sidor om den dolda guden… Redan innan innehålls-förteckningen kan vi läsa åtta citat som propagerar Einhorns ”kurragömma-gud”. Jag tar med endast två stycken. ”Varje begrepp om Gud är blott ett tomt sken, en skenbild, en avgud, och kan inte uppenbara Gud själv”. (kristen mystiker). ”Det är något annat än allt som är känt. Det är bortom det okända”. (hinduisk text).

Om du hamnat i denna text utan att läsa första citatet på sidan ett i detta Botulfnummer så får du nu ta en funderare kring George H. Smiths citat. Speciellt Stefan Einhorn som får kommentera denna artikel är välkommen att reagera på detta.

”När man talar om för en ateist att Gud är ovetbar kan han tolka detta påstående på endast ett av två sätt. Han skulle för det första kunna anta att den gudstroende har förvärvad kunskap om ett väsen som enligt hans eget påstående ingen kan få någon kunskap om, eller det andra, kan han ta för givet att den gudstroende helt enkelt inte vet vad han talar om”. Alltså: vet Einhorn vad han egentligen talar om? Det är frågan. Om inte, vore det då kanske inte klokare att tiga?

Förvisso bör vi vara ödmjuka och som jag ofta poängterat inse att det vetenskapliga tänkandet bör räknas ungefär från circa fem sekler före vår tideräkning och att den moderna vetenskapen är knappt två sekler gammal. Vilket ju är ett ögonblick i universums 13,7 miljarder år. Däremot bör man hålla fast vid ett rationellt tänkande där det inte finns plats för runda trianglar, utsagor om gudsbegrepp som innehåller motstridigheter, ett livsbegrepp som uteslutar döden och dylika uppfattningar. Förvisso är det lätt och bekvämt att önskedrömma och fantisera om ett evigt liv med harpospel och änglasång men det bör räknas som en mogen människas förtjänst att hon genomskådar allt som är barnsligt och orealistiskt. Science fictionlitteraturen har sina otvetydiga förtjänster som ger oss impulser att tänka det hittills otänkta och ’otänkbara’. Men det förutsätter att vi hela tiden står med båda fötterna på marken och utgår från den verklighet som vi befinner oss i.

Ett annat flummigt begrepp som jag starkt reagerade mot var när Einhorn refererade begreppet ”en religiös ateism”. Mest förvånande var att publiken som till cirka hälften bestod av medlemmar i ”Humanisterna” inte reagerade med ett ramaskri. Jag påpekade då att detta var en contradictio in terminis, dvs. ett självmotsägande uttryck. Ateismen kan ALDRIG vara religiös, den uttrycker ju alltid frånvaro av religiös tro. Jag framhöll också teodicé-problemet som exempel på argument mot den kristna tron samt Björners syllogism ”1) Alla existenter är begränsade. 2) Gud är obegränsad. 3) Alltså är Gud en icke-existent – dvs. Gud finns inte.”
(se vår nätartikel: Forklaring )

Einhorn säger: ”Om jag får försöka mig på en gissning, så skulle den vara att det är lite mer än 50 procents chans att Gud finns. Jag är därmed att betrakta som agnostiker, dvs. jag tillhör dem som anser att frågan om Gud ännu är obesvarad”. Även här menar jag att Einhorn går vilse i begreppsvärlden. Om man är agnostiker anser man att frågan om en eventuell guds existens är olöslig, det vil säga att vi inte kan veta om gud finns eller ej. Det var sofisten Protagoras (480 – 410 fvt.) som formulerade tesen att han om gudarna varken kunde säga att de existerar eller att de inte existerar. Naturforskaren Thomas H. Huxley sa på 1800-talet att kunskap om Gud är omöjlig på grund av människans begränsning. När Einhorn talar om en övervikt för chansen att Gud finns har han definitivt ställt sig på teisternas, det vill säga de gudstroendes sida. Man måste dock medge att hans ståndpunkt kan te sig smart. Inte heller han kan tro på eller försvara en grym och despotisk gammaltestamentlig gud eller försvara kristendomens tokstolliga dogmer. Det är bra. Men tricket att försvara en ”dold” gud genomskådas lätt av human-etiker. Är Gud så dold som Einhorn påstår kan det inte finnas utrymme för någon meningsfull relation, inget budskap kan förmedlas oss genom ett formlöst gudsväsen. En dold gud saknar relevans helt enkelt. Barn må gärna leka kurragömma men våra existentiella frågor är inte på något sätt besvarade av någon ’kurragömma-gud’.

Einhorn har också själv gjort enkätundersökningar bland kollegor och sjukvårdspersonal och si; det var en majoritet för de gudstroende, ”endast en person sade sig vara övertygad om att det vare sig fanns Gud, ett liv efter detta eller en högre mening”, enligt Einhorn. Efter presentationen av materialet på en föreläsning kom denna läkare fram till Einhorn och sa: ”Hörrudu Stefan, är det för sent att ändra sig?” Generellt bör man se upp med såväl enkätfrågor som tolkningen av resultatet. Därför ger jag inte mycket för amatörmässiga undersökningar där det ofta slarvas med vetenskaplig objektivitet och anonymitet. Däremot är jag helt överens med Einhorn att det är nyttigt och nödvändigt att aktualisera dessa och liknande existentiella frågor.

Einhorn grubblar vidare och sa: ”Genom årtusenden har människan frågat sig om det finns en högre mening med tillvaron eller om allt i slutändan är utan riktning och mål. Finns vi bara här för att leva ett så rikt och bra liv som möjligt eller finns det en högre mening? Nu är det tyvärr så att i likhet med andra metafysiska frågor så går religionernas svar inte alltid åt ett och samma håll. Hur kan vi då, trots denna variationsrikedom, få reda på svaret – för vi skall väl inte vara så förmätna att vi förutsätter att bara en religion har rätt, medan alla andra har fel”. Själv har jag gjort en lista med för närvarande 17 olika skäl att ha en religiös tro, såväl psykologiska som sociala.
(Se vår nätartikel:17 Skäl att ha en religiös tro ).

Det primära för människan har under alla tider varit att överleva så gott och så länge som möjligt. För barnet som växer upp i skydd av föräldrarnas och senare lärarna i skolans auktoritet uppstår under puberteten ett behov av att söka nya auktoriteter. Somliga väljer att anta en gudstro medan andra söker att förverkliga sina egna livsdrömmar. Alla dessa valmöjligheter är starkt beroende av den kultur i vilken man växer upp och de förutsättningar individen själv förfogar över. Någon för alla given livsmening finns inte. Human-etiker menar dock att ett gott liv som främjar lycka, fred, samförstånd, en god miljö osv. är värt att leva.

I sin bok skriver Einhorn bland annat om den häpnadsväckande precision för naturlagarna som verkar ligga till grund för vårt universum. Enligt moderna kosmologer, Hawkins m fl, skulle vårt universum inte blivit till om t ex dess täthet varit en miljarddels större eller mindre än vad som nu var fallet. Flera dylika osannolika kriterier finns som gjorde att universum inte kunnat finnas till om t ex utvidgningstakten hade varit en miljarddels procent långsammare än den rådande osv. För Einhorn och antagligen alla med religiösa böjelser är allt detta antingen indikationer eller t.o.m. starka bevis för att det finns en arkitekt, dvs Gud, bakom allt som finns. För oss och vetenskapligt orienterade är detta inget problem. Big-Bang-processen kan ju ha hållit på under ett googol (en etta med 100 nollor) antal gånger som alla kollapsade efter kortare eller längre tid, innan det äntligen lyckades med en stabil ’konstruktion’ för nuvarande universum. Alltså en evolutionsprocess för Big Bang.

I boken försöker Einhorn bena ut argumenten för och emot existensen av en gud. Där saknas i mitt tycke ett stringent resonemang mot gudstron, däremot ett försvar för en diffus teism som Einhorn förväxlar med agnosticism. Boken kan mycket väl läsas av oss human-etiker för att kunna förstå många tvivlares grubblerier. Då förstår man också varför boken har blivit uppskattat i just religiösa kretsar. C. Vos

Kommentar och synpunkter
från prof. Stefan Einhorn.

”Det blev en mycket trevlig kväll med Humanisterna på ABF-huset. Jag berättade bland annat om mitt eget ställningstagande för agnosticismen som den mest logiska ståndpunkten rörande Guds existens ur ett vetenskapligt-förnuftsmässigt perspektiv. Att det inte blev något "ramaskri" när jag tog upp begreppet "troende ateism" (jag använde inte uttrycket "religiös ateism") tror jag beror på att den absoluta majoriteten av deltagarna förstod att jag med detta menade att ateismen är ett ställningstagande som delvis baserar sig på tro. Vilket bland annat professor Georg Klein själv har skrivit om i sin bok Ateisten och den heliga staden. Det framgick också vid diskussionen samt efteråt att många i publiken betraktade sig själva som agnostiker och flera "Humanister" framförde också synpunkten att agnostiker har svårt att göra sin stämma hörd inom gruppen.

Tyvärr bygger stora delar av Christiaan Vos artikel på ett missförstånd, nämligen att jag är "smyg-troende", och bara låtsas vara agnostiker. Så är det nu inte. Det jag ser som det primära är att föra ett resonemang om Guds eventuella existens istället för att bara blankt förneka denna hypotes. I en diskussion om agnosticism kontra ateism deltar jag gärna. För en diskussion mellan teism och ateism måste Christiaan Vos vända sig till någon annan”.

Vi tackar härmed prof. Einhorn för synpunkterna och hoppas att våra läsare, speciellt de som deltog i mötet den 24:e mars, vill bidra med kommentar. Jag vill naturligtvis inte hävda att jag inte kan ha missförstått Einhorn. Inte heller vill jag förmena någon att omfamna en uppfattning som strider mot enkla förnuftsmässiga eller filosofiska resonemang. Tankefriheten gäller oss alla. Men i det sista räcker det för min egen del att få redovisa varför jag inte kan instämma i en uppfattning som strider mot det som jag och antagligen de flesta human-etiker anser vara ohållbar som till exempel begreppet ”troende ateism”.

Jag har själv ibland hävdat att jag är ateist med avseende på kristendomen och några religioner som jag någorlunda känner till. Skälen därtill har jag framlagt i andra artiklar. Men jag kanske är agnostiker i relation till en eventuell okänd gud som då enligt mig har skyldigheten att presentera sin existens för mig och alla jordens folk på ett sådant sätt att ingen tvekan kan uppstå att: ”detta är Gud”, med stort G. Ett vetenskapligt-förnuftsmässigt perspektiv som även prof. Einhorn säger sig omfamna kräver av mig ett förnekande av en ”Guds” existens. Jag kommer givetvis att ändra uppfattning därom så snart det kommer fram fakta som på ett otvetydigt och oomkullrunkligt sätt övertyger mig och alla jordens innevånare att en ”Gud” finns. Vetenskapen har hittills inte haft behov av denna hypotes.

Frågan till läsarna är: kan det finnas fog för begreppet ”en troende ateism”? Vad menar Georg Klein därmed? Förvisso kan en ateist tro på en massa saker, såväl goda som onda. Men hans ateism uttrycker ”icke-tro på gud” på exakt samma sätt som icke-rökaren avstår från eller vägrar rökning. Icke-rökaren är alltså inte en annan sorts rökare! Den här bilden passar mig utmärkt eftersom jag mår illa av andras rökvanor på samma sätt som jag mår illa av andras religiösa resonemang. Vi kräver alltså respekt och ett erkännande av alla religiösa och agnostiska debattörer för vår icke-tro! Och nej, jag anser inte att det är dags att utforma en ateistisk trosbekännelse med församlingsverksamhet och att vi ska söka statsstöd för en ateistisk kyrka.

Det andra är när Einhorn här ovan talar om att ”många i publiken betraktade sig själva som agnostiker och flera ”Humanister” framförde också synpunkten att agnostiker har svårt att göra sin stämma hörd inom gruppen”. Eftersom jag inte tillhör Humanisterna kan jag bara svara för det som gäller för Human-etiska föreningen där förvisso agnostiker är mycket välkomna. Problemet ligger väl snarast däri att argumentationen för agnosticismen är svag och föga engagerar människor att hävda denna ståndpunkt. Enligt Ingemar Hedenius är skillnaderna dem emellan små eftersom båda avstår från religiös tro. I motsats till Einhorn som påstår att det var ”många” agnostiker på mötet vill jag påstå att det var kanske tre eller fyra på mötets cirka 40 till 50 deltagare som ansåg sig vara agnostiker. Varmed jag inte vill påstå att mitt minne är bättre än någon annans.

Det är frestande att återvända till referatet på föregående sidor och lyfta fram några tankar som jag inte hunnit gå in på. Med anledning av ’mattläggningshistorien’ säger Einhorn ”Osannolika sammanträffanden som fyller oss med häpnad. Livet är fullt av mysterier och vi kan själva välja om vi vill tolka dem som slump enbart eller som uttryck för någonting annat”. Nej! Mysterierna i våra liv finns förvisso men de är fåtaliga till antal. Även om jag själv kan tycka att livet och verkligheten själv är det enda och stora mysteriet. Einhorn poängterar också vetenskapens begränsningar. Med rätta! Å andra sidan är det ofantligt mycket i våra liv som styrs av vetande, inte av tro. Allt från det som jag väljer till frukostmat, väljer som resväg till jobbet för att undvika farliga ställen eller arbetsmetoder i vår verkstad som är säkra, effektiva och ändamålsenliga styrs jag av empiriskt vetande, inte av tro. Oavsett om det är personliga eller kollektiva mänskliga erfarenheter som ligger bakom. Det är fritt att tro, men ”tro bara på sådant som det finns förnuftiga skäl för att hålla för sant” som Ingemar Hedenius poängterade.