Gud bevare oss för Herren

»Gud går alltid fri i debatten«, påstods det förra året i bl.a. Dagens Nyheter och Månadsjournalen. Orden måste klinga något överraskande för de läsare av Ordfront magasin som till äventyrs erinrar sej min essä om Gamla Testamentet (1-2/00) med anledning av nyöversättningen. Den har gett upphov till presspolemik, tv-samtal, offentliga debatter i Stockholm, Göteborg, Västerås och Sundsvall, samt två offentliga angrepp i S:ta Katharinastiftelsen i Stockholm. Här ska jag främst ta upp de två sistnämnda, eftersom jag där inte erbjöds möjlighet att försvara mej.

Vänliga människor har i stället låtit mej få ta del av bandupptagningar från de här tillfällena. Det ena var ett föredrag av generalsekreteraren i Credo, Stefan Gustavsson, som senare också la ut föredraget på sin hemsida. Det andra tillfället var en paneldebatt med tre medverkande: rabbinen Morthon Narrowe, prästen Jesper Svartvik och författaren Agneta Pleijel.

Vad som händer när man kallar en katt för en katt i kyrkliga frågor kan i viss mån förklara varför Gud så länge har gått fri i debatten. Det är ytterligt deprimerande att betraktas som antisemit för att man ger ord åt självklara iakttagelser som de flesta håller tyst med. Jag har tydligt motiverat varför jag kallar Herren i GT för nazist, och jag har deklarerat de kriterier som anses utmärka sådana, och var och en kan själv konstatera att de stämmer, så snart man går utanför de mera godartade partierna av GT.

Både Agneta Pleijel och Stefan Gustavsson påstår att jag har kallat Gud psykotisk. Det blir väl enklare så. Som jag skrev är det psykologiprofessorn, historikern och språkforskaren Julian Jaynes som har sagt att Herrens beteende och språkbruk i GT är karakteristiskt för en psykotisk mördare. Andra sidor av Herrens svårt störda personlighet har analyserats av bl. a. psykologen Tomas Videgård (Ordfront magasin 5/98).

Vad jag har föreslagit (utan att själv vara kristen) är att Svenska kyrkan avsakraliserar och avskiljer den ansenliga del av GT som främst skildrar och förhärligar krig och folkmord. Återstoden av GT skulle ändå bli av samma omfång som Nya Testamentet.

De avskilda partierna kan då behandlas som de historieböcker och mytsamlingar de är. Och för dem som gillar krigs- och våldsskildringar kan de fungera som äventyrsböcker och stoff för långilmer och tv-serier.

Något utplånande av texter i GT har jag givetvis varken föreslagit eller haft en tanke på. Mitt motiv bottnar i insikten att världen är en, och att religionerna inte kan lämnas utanför politisk debatt. Vi kan inte ha sådana sakrosankta zoner av föreställningar och tänkande vilka starkt påverkar världens tillstånd eller avgör ramarna för det möjliga. Sålunda ska inte heller vi sekulariserade behöva vörda en påstådd »värdegrund« där en maktberusad tyrann outtröttligt pläderar för folkmord.

Det här förslaget kommenterade Agneta Pleijel i paneldebatten på S:ta Katharinastiftelsen med följande ord: »Att med vårt kulturperspektiv som plattform förkasta, reducera eller förstöra ett arv av det här slaget är precis lika illa som när en fundamentalistisk ordning som den talibanska spränger buddhastatyer därför att de inte har skapats med Koranen som riktmärke.«

Att inte längre se dessa texter som heliga utan som historiska vittnesbörd skulle alltså betyda att man krossar dem, på samma sätt som talibaner krossar buddhastatyer. Just krossandet av andra folks gudabilder är en verksamhet som Herren i GT ivrigt anbefaller och ser med stort välbehag, minst sagt. Och i GT ska detta alltså förbli heligt.

Själv tror jag på full religionsfrihet, och därmed inte på särskild vördnad för texter som uppmanar till oförsonlig kamp mot alla som inte tillber samma gud.

Likheterna mellan fundamentalismerna i de här tre religionerna - judendom, kristendom och islam - är för den utomstående människan mycket iögonfallande. Alla har de den ende och sanne guden, alla har de skrifter som är okränkbara och måste följas, och alla har de gett bränsle till fasansfulla krig i historien.

Därför tycker jag, »religiöst tondöv« som jag är, enligt Agneta Pleijel, att det är hög tid för alla de här religionerna att gå till botten med sitt destruktiva tankegods och vaska fram det som alltjämt håller och går att leva med i framtiden. För sånt finns det trots allt en hel del av i alla tre fallen. Såna här processer tar ju åtskilliga generationer så det är dags att börja.

Ett grepp som kommit i svang är att kalla kritik av GT för »fundamentalistisk«, och det använder även Agneta Pleijel. Jag har nämligen bara läst texterna rakt upp och ner och inte rådfrågat teologisk expertis, inte satt in dem i en religiös tradition eller använt ett sofistikerat tolkningsmönster.

I vanligt språkbruk betyder »fundamentalist« bokstavstroende, dogmatisk, att tro på en gång givna formuleringar som för alltid giltiga och tvingande. Alltså motsatsen till det förhållningssätt till GT som jag föreslår. Ska »fundamentalism« nu betyda att läsa själv innantill, utan hjälp av legitimerade uttolkare?

Det nya språkbruket verkar vara en projektion. Man är rädd att själv framstå som fundamentalist i sin vilja att slå vakt om en okränkbar och helig dimension hos dessa texter.

Alla tre i panelen är bara bekymrade över tolkningssvårigheterna, inte över innehållet som sådant. Det finns ingen folkutrotning som är avgrundslik nog för att dessa omtolkare ska ge upp. Avsnitten kallas bara för »svåra« texter. Ja, de är verkligen svåra att ge en gudomlig innebörd. De är en spännande »utmaning« för omtolkande teologer. Panelen talar om de »svåra« ställena som om det rörde sej om några få sidor och inte flera hundra.

Panelen är oroad över att de kan »misstolkas«, att sofistikationsnivån kan bli för låg, att arbetet med omtolkningen ska vara för krävande, etc. »De som ofta läser heliga texter är ovanligt hermeneutiskt skolade«, upplyser Jesper Svartvik. »De svåra texterna skärper våra sinnen och utvecklar vår sensibilitet«, påstår han. Tvärtom, studiet av dem verkar bli så avtrubbande att man i längden inte fattar vad det faktiskt står.

Till slut frågar en man ur publiken: »Är inte religionen till främst för vanliga människor och inte för teologer?«

På bandet hör jag så Margit Sahlin, S:ta Katharinastiftelsens grundare, med sin blida stämma föreslå »en genomgående synpunkt« i tolkningen av de »svåra« ställena: Vi ska tolka folkmorden så att Israels barns fiender också är Guds fiender, och då kan det ibland vara nödvändigt att utplåna dem. Därmed blir det en akt av gudstro för oss att här identifiera oss med Israels barn! Säjer Sahlin.

Ingen i panelen har något att invända.

Sahlin gjorde ett inlägg med samma innebörd i en debatt i ABF-huset i Stockholm i mars förra året, men jag trodde och hoppades då att jag hade hört fel.

Den långa rad av folk som utplånas i GT, alltid »till sista man«, ska alltså ses som Guds fiender, och sådana har man en plikt att utrota. Förmodligen i något slags symbolisk mening. Men som hjärnspöke är denna symbolik ytterst verksam i denna dag. Margit Sahlin har miljontals meningsfränder inom den kristna högern i USA:s bibelbälte, t.ex. Christian Identity, och inom kristen fundamentalism på många håll i världen.

I krigen i forna Jugoslavien var Gud och Allah aktiva på alla sidor. I det kristna Rwanda användes GT av såväl präster som politiker som alibi för folkmordet. I Israel-Palestina-konflikten är fiendebilderna från GT en levande politisk kraft. Det hjälper inte att komma och förklara att »det är ju bara metaforer!« eller »omtolkningsarbetet är inte färdigt än!«

Stefan Gustavsson från Credo ser inte folkmorden ens som metaforer. Han hävdar att de var välförtjänta! Kananéerna var inte alls oskyldiga. Krossandet av dem motiveras i GT utifrån generationers ondska och gudsfientlighet. »…Kampen mellan Gud och djävul var under GT:s tid konkretiserad i kampen mellan Israel som Guds folk och de omgivande folken.«

Stefan Gustavsson visar en nästan dödsföraktande djärvhet när han påstår att Herren i huvuddelen av GT framstår som kärleksfull! Vilken läsare som helst kan ju när som helst, särskilt i och med den nya, lättillgängliga översättningen, konstatera att detta inte är sant. Herren är i större delen av boken ursinnig, skoningslös, svartsjuk och i ständigt behov av lovprisningar.

Att här tolka honom som kärleksfull är kanske möjligt om man har en utpräglat masochistisk läggning, där grymheten bara är ett mått på känslans intensitet och principen är att aga den man älskar. Men det kan ändå bara gälla Herrens grymhet mot Israels barn. När det gäller grymheten mot andra folk är det väl då den sadistiska sidan av denna »kärlek« som gestaltas? Han låter ständigt Israels barn kastas mellan självplågeri och grymhet, mellan förkrosselse över egen uselhet och raseri mot andra.

Att Bibeln och Koranen har krigsbefrämjande egenskaper brukar ofta viftas bort med argumentet att krig uppstår av helt andra skäl - ekonomiska och maktpolitiska framför allt - och att religionerna bara utnyttjas för att stärka motivationen hos soldater och allmänhet. Detta är vanligtvis helt riktigt. Men varför är det ett argument?

Varför ska vi tillhandahålla eldande motiv att utnyttja för krigsherrar? Varför ska vi underhålla tänkesätt, fördomar och misstro som senare kan väckas vid behov och kanaliseras i hat och förföljelse?

Strategin i försvaret av GT är dubbel. Dels används roat nedlåtande kommentarer av typen »Gud är minsann inte något moraliskt dygdemönster!« och »GT är givetvis inte någon uppbyggelsebok!« och »här handlar det inte om någon söndagsskolemoral!« och »Gud är för stor och ofattbar för oss att ha synpunkter på« etc. När det passar blir så GT plötsligt en klippa för vår värdegrund, ja utan den kan någon moral överhuvud inte finnas.

Ena stunden är GT präglat av sin tid och sin miljö och måste därför »omtolkas« vilket kräver gedigen teologisk skolning. Nästa stund är Herren evig och outgrundlig och höjd över tid och rum och moralbegrepp. Bara för att nästa stund åter nitas fast i just den versionen som kyrkofadern Hieronymus fastställde på 400-talet.

Förvånansvärt många människor, även bland högutbildade, lever i den tron att deras egen religion är själva urgrunden för all moral, ja garanten för all moral överhuvudtaget. Sålunda påstår Stefan Gustavsson att man inte kan anlägga någon moralisk aspekt på Herren i GT eftersom Han själv är upphovet till själva begreppen godhet och rättvisa. Gustavssons okunskap om andra epoker och folk, kulturer och religioner är närmast osannolik. För övrigt är mina egna aspekter på Herren inte i första hand av moralisk utan av psykologisk art.

Framför allt moraliserar jag inte över de arma folk som levde i GT:s föreställningsvärld och direkt eller indirekt drabbades av Herrens tyranni. Om jag moraliserar så är det över de människor som idag, med allt vi nu vet och efter allt som hänt, ändå vill fortsätta att sprida de här tänkesätten.

Agneta Pleijel tycker helt enkelt att »världen blir för platt utan Gud.« Det säjer hon i ett radiosamtal med Stefan Einhorn den 3/1 -02. Då måste jag göra den platta kommentaren att det beror liksom på vad man menar med Gud. Och vad man menar med platt! I nästa stund säjer hon nämligen att »om inte människan har någon känsla för det heliga kan hon begå vilka brott som helst.« Är det något historien har visat så är det att människan kan begå vilka brott som helst just i tron på det heliga.

Gamla Testamentet är faktiskt avsett att kunna läsas av den helt vanliga obildade människan. Det är ju själva syftet med denna enorma satsning - nyöversättningen: att texten ska kunna nå dagens ungdom. Därför undrar jag över alla dessa intellektuella som nu prisar Bibeln och sprider den för fullt i nya sammanhang. Har de överhuvud läst något i GT utöver de godartade bitarna? I så fall - känner de inte minsta sting av oro vid tanken på att någon kanske tar det här på allvar? Tänk om Herrens mentalitet börjar respekteras? Och vinner inflytande?

Hur har de tänkt argumentera mot t.ex. muslimsk fundamentalism i dessa tider av terrorbekämpning, när de samtidigt själva slår vakt om exakt samma tänkesätt (krossa Guds fiender!) i sin »värdegrund«? Vad har de att anföra mot militanta högerkristna när de själva glorifierar de texter som fundamentalisterna bara tar på större allvar? Av vilken anledning ska just den dominerande gruppen bland de skriftlärde flera hundra år före Kristus fastslå vad som är helig text på 2000-talet? Varför ska Hieronymus på 400-talet e. Kr. bestämma vad som ska ingå i den kristna Bibeln på 2000-talet?

Lyckligtvis existerar också den möjligheten att den nya bibelöversättningen i längden leder till motsatt konsekvens: ett medvetet avståndstagande. Många barn och ungdomar tror knappt sina ögon vid läsningen. Deras spontana reaktioner inger ett visst hopp om en framtid för människan.

I Kulturhusets ungdomstidskrift lava finns en löftesrik satir med rubriken »Anmäld gud«. Det visar sej att Gud blivit polisanmäld för uppvigling och hets mot folkgrupp. Anmälare är den Malmö-baserade nättidningen Mana, som vill få prövat varför en rad religiösa urkunder ska vara undantagna från lagen när det gäller hets mot folkgrupp och förföljelse av andra religioner och homosexuella och kvinnor.

Som lava påpekar kan det »i själva verket röra sig om flera gudar, som samarbetar i en liga. Vissa krig och händelser som den misstänkte anklagas för kan då förklaras som interna gänguppgörelser… Usama bin Ladin pratar om ett heligt krig, och George W. Bush använder termer som korståg. Båda delarna tyder på att de har Gud som yttersta uppdragsgivare.«

Polisen har inte tagit anmälan på allvar, och lava har förgäves sökt Gud för en kommentar.

Eva Moberg är dramatiker och essäist. Den refererade essän Du skall inga andra gudar hava jämte mig, publicerades i Ordfront Magasin och finns också i boken "Prima Materia" utgiven på Ordfronts förlag 2003.