De olycksbådande upploppen i de brittiska städerna Oldham och Bradford i somras, de chockerande scenerna från Nordirland då vuxna protestanter spottade på katolska småflickor på väg till skolan och de religiösa madrasah-skolorna i Pakistan har ett gemensamt: de är alla exempel på det värsta med religiösa friskolor.

Efter den 11 september ter sig de etiska grundsyner som bygger på religiös hängivelse alltmer olycksbådande. Från flera håll höjs nu röster för att sätta stopp för den politik som hotar att splittra människor i religionens namn. Efter upploppen i Bradford framhöll en kommission (The Commission for Racial Equality) att segregerade skolor är en av de främsta orsakerna till hatet mellan de olika befolkningsgrupperna.

Det finns tecken på att samhället håller på att delas upp längs kulturella-, ras- och religions-gränser. Uppdelningen av skolorna ger en indikation på denna trend; attityderna hårdnar i takt med att intoleransen mot de avvikande ökar.

I Sverige blomstrade de islamska friskolorna på 90-talet. Erfarenheten visar att sådana skolor utgör grogrund för fanatism, ojämlikhet mellan könen, splittring och spridande av hat. I vissa skolor blev barn slagna och deras hälsa och välgång hotades.

Brittiska barn som ursprungligen kommer från Pakistan och Bangladesh presterar sämre än sina kamrater. Mycket tyder på att det har sin grund i att de tillbringar så mycken tid med att studera Koranen i moskén. Generalsekreteraren för en välgörenhets-organisation i Bradford, dr Mohammad Ali, har sagt så här: "I de flesta brittiska moskéer och madrasaher är kvantitet viktigare än kvalitet och det är antagligen ett av skälen till varför brittisk-pakistanska elever gör så dåligt ifrån sig".

Barnaga är ett annat karaktärsdrag hos religiösa skolor, vare sig de är kristna eller muslimska. Bruket förbjöds i den brittiska statliga skolan för många år sedan och 1999 förbjöds det även i privatskolor.

De allra flesta icke-religiösa skolor tycker att det är en självklarhet och är mycket nöjda med lagändringen. Men en kristen skola i Liverpool (The Christian Fellowship School) går i spetsen för en utdragen rättslig process för att återinföra agan. Bakom sig har de ytterligare 40 kristna skolor som hävdar att deras rätt att slå barnen finns befäst i Bibeln.

I vissa av de religiösa skolorna, särskilt i de islamska, hindras barnen från att lära sig spela instrument och simma. Pojkar och flickor hålls åtskilda och flickorna tvingas bära slöja. Skolorna får barnen att förlora sin självkänsla. De känner sig utpekade och annorlunda.

Det är ett brott att hindra barn från att njuta sina sociala och medborgerliga rättigheter såsom utbildning. Barn är inte sina föräldrars ägodelar. De är fullvärdiga samhällsmedlemmar med vissa rättigheter som samhället är skyldigt att skydda.

Ett barn som är isolerat och utpekat, som inte förstår varför han/hon inte får bada eller beblanda sig hur som helst med sina klasskompisar lever ett hemskt liv som han/hon dessutom inte kan ändra på.

Ett barns utbildning måste öppna dörrar mot vidare horisonter än den begränsade världssyn som alla barn har med sig hemifrån. Flick- och pojkskolor och religiösa skolor kan inte ge barnen en god grund att stå på för att senare i livet kunna fatta egna beslut. Religionen bör vara de vuxnas angelägenhet och hållas till hemmet. Barnen ska inte prackas på någon religion förrän de är stora nog att bestämma själva.

De religiösa skolorna finns där inte för att lära ut respekt för andra religioner än den egna. De finns där för att förstärka de egna doktrinerna. Men vad för sorts kultur föds när en skola hävdar att det bara finns en enda sann lära?

Ett är då säkert, en sådan attityd drar konflikten mellan utbildning och religion till sin spets. Det är inte acceptabelt att tvinga på barn ideologier i en tid och i ett land där sekulariseringen är genomgripande och där de flesta har lämnat religionen bakom sig.

Nu till ett annat viktigt ämne. Är barn religiösa? Hur kommer det sig att barn bekänner sig till en viss tro? Sanningen är den att religionen går i arv. Om barnen benämns som katoliker eller muslimer eller vad det vara månde beror på ödets nyck. Det är inte acceptabelt att behandla barn på det viset. Men sorgligt nog accepterar samhället detta som en universell norm. Barn har ingen tro. De har inte valt något religiöst samfund.

Det är samhällets plikt att skydda barnen mot den andliga manipulering som utövas av religioner och religiösa institutioner. Barnens öde bör inte vara sammankopplat med föräldrarnas religiösa tillhörighet. Barn ska ges möjlighet att lära sig, vara frågvisa och undersöka saker.

Tyvärr uppmuntrar vi raka motsatsen. Vi tillåter och subventionerar religiösa skolor. Som om det inte skulle räcka med att vi redan tvingat in barnen i samma religiösa tillhörighet som deras föräldrar. Trosskolor åsamkar barnen psykiska och ibland fysiska lidanden. Religiös utbildning är sannerligen en slags barnmisshandel.

Religionen bör komma först senare i livet. Barnen går i skolan för att lära sig saker, inte för att bli bärare av lärosatser och vidskepelse. Religion och utbildning bör hållas helt och hållet åtskilda. Undervisning av religiösa dogmer och/eller religiösa tolkningar av skolämnen bör förbjudas.
GUD HAR INTET I SKOLAN ATT GÖRA.

Oversättning Gabriella Theiler.

Små katolska flickor skyddas av polis på väg till skolan mot protestantiska
vuxna som spottade och kastade glåpord på dem. Ardoyne Road sept. 2001.

Tidskriften Folkvett från våra "kusiner" i föreningen Vetenskap och Folkbildning skrev redan i nr 2/1994 en bra artikel med rubriken

"Friskolor eller tvångsskolor?"

De anger fyra problem med dessa skolor som drivs av antroposoferna, scientologerna, Livets Ord eller muslimerna.

1) Eftersom de flesta sekter och religioner är auktoritära kommer undervisningens kvalité i kläm. Beredskapen att dra nytta av nya pedagogiska rön är då mycket liten.

2) När skolverkets läroplan och sektens lära inte stämmer överens drar läroplanet det kortaste strået. Det är svårt att tro att man på en Livets Ord-skola ger korrekt undervisning om evolutionen eller fördomsfri sexualundervisning som läroplanet föreskriver.

3) Auktoritetstron präglar också skolarbetet. Därför saknar antroposofernas skolor elevråd. Livets Ord förespråkar aga och man bör fråga sig hur man kan fostra barn till kritiskt och självständigt tänkande människor då man uppmanar föräldrarna till barnmisshandel. Med en sådan hårdare disciplin vore det bättre att tala om "tvångsskola".

4) Isoleringen i konfessionella skolor främjar inte alls den religiösa toleransen som är en förutsättning för ett öppet och fritt samhälle.

E-mail till Christiaan: Christiaan Vos 
Eller: Vos Christiaan