"Jag vill börja min föreläsning med att citera Nils Bohr, den kände danske kärnfysikern. Han brukade ofta inleda sina föreläsningar med att utmana studenterna så här: "varje påstående som jag gör ska ni inte ta som ett påstående utan som en fråga". Jag kommer att göra mängder med påståenden. Jag gör det inte med förhoppningen att ni ska svälja dessa påståenden. Jag hoppas inte heller att ni bara reflexmässigt ska avvisa dom, utan ta det som en frågeställning.

Den nya bibelöversättningen "Bibel 2000" har rönt väldigt stor uppmärksamhet i Sverige, satt helt nya frågor på dagsordningen. Frågan: "Vem är Gud?" var under en period en fråga som letade sig ända in på dagstidningarnas ledarsidor. Det var ett bra tag sen det var så här i Sverige. Och i de litterära magasinen diskuterades den gammal-testamentliga gudsbilden. Och frågan om Gud är verkligen en fråga att reflektera över. Det var inte en dag för tidigt som den frågan kom upp på dagordningen.

Nu kom ju frågeställningen om Guds identitet från ett väldigt speciellt håll. Läsningen av det nyöversatta gamla testamentet (GT i fortsättningen, samt NT för nya testamentet) hade väckt våldsamma reaktioner. Glömda blev plötsligt alla dom mantra som vi vanligtvis brukar upprepa inför varandra när Gud kommer på tal: tolerans, dialog, enhet, alla religioner säger egentligen samma sak, ingen kan göra anspråk på att veta vem Gud egentligen är, osv. Det hördes i stället väldigt kraftfulla varningar och fördömanden. Akta er för GT:s Gud! Sådant förekom på många olika håll.

Lena Klevenås, som är en socialdemokratisk riksdagskvinna och redaktör för en S-tidning, skrev en krönika i Arbetet/Ny tid, 00-02-09 med rubriken: "Blodigt budskap i bibeln". Och hon sammanfattade och avslutade sin artikel om gudsbilden i GT sä här: "med en sådan Gud behöver vi ingen djävul".

Tomas Videgård som är psykolog, skrev en längre artikel i Ordfront Magasin, nr. 5/98. Han säger så här: "Trots att Gud alltså uppvisar åtskilliga fel och brister kräver han ständigt att folket ska dyrka honom som vore han i allt fullkomlig, allvis och allvetande. Gud säger om sig själv: Jag är störst, mäktigast, allvetande och ofelbar. Jag kräver att mitt folk ständigt prisar mig för det. Samtidigt – om Gud verkligen vore så alltigenom stor och ofelbar - varför är hans självkänsla ändock så svag? Varför behöver han dessa upprepade lovprisningar och offer? Varför reagerar han så starkt på minsta antydan till kritik? Gud verkar både vara hotad av människorna – och i behov av dem. Konstellationen uppblåsta föreställningar om det egna jaget, krav på ständig bekräftelse från andra av ens förträfflighet och en överdriven känslighet för allt som kan tydas som en kränkning av den egna auktoriteten och värdigheten brukar inom psykiatrin anges som utmärkande drag för en så kallad narcissistisk personlighetsstörning. Den diagnosen verkar stämma påfallande väl in på Gud".

Den i särklass mest uppmärksammade artikeln om kritiken av gudsbilden kom från Eva Moberg i Ordfront Magasin nr. 1-2/2000. I en lång artikel med rubriken"Du skall inga andra gudar hava jämte mig" beskriver hon GTs Gud med bl a följande ord: "Gud är en psykotisk mördare, Gud är en fullblodsnazist" och hon talar om den "monstruöse guden" och beskriver de "extrema aggressionerna, terrorn, storhetsvansinnet, Guds patologiska svartsjuka".

Och det är klart, att det är ord och inga visor. I hårdast tänkbara ordalag uttrycker hon kritik, avvisande och även fördömande av den bild av Gud som framträder i GT. Därmed underkänner hon ju också grundlaget för gudsbilden i delvis tre stora världsreligioner. Det här drabbar ju också alla judiska trosbekännare och till stor del också islam. Så man måste vara medveten om att det står väldigt stora saker på spel. Beskrivningen av GTs Gud som fullblodsnazist är ju en beskrivning som saknar all motstycke.

Reaktioner från judiskt håll blev också ovanligt starka. Anita Goldman som på många andra punkter är helt enig med Eva Moberg i sin feministiska analys till exempel, hon reagerar ofta i en krönika på DN, skriver så här: "Så var kopplingen gjord igen, och för vilken gång i ordningen – mellan bibelns utvalda folk och nazisternas ariska utvaldhet. Nazismen är ett svar på judarnas egen rasism". Och det är ju det som är den fruktansvärda logiken av Eva Mobergs resonemang. Alltså att det är förintelsen där judarna får smaka sin egen medicin. Det är dom som har burit tron på GTs Gud genom historien. Och GTs Gud är en fullblodsnazist. Därför möter dom sin egen tro, egentligen, i nazisternas gaskammare. Dom skördade vad dom själva hade sått.

Men inte bara judiska bekännare har anledning att reflektera och kanske också reagera. GT utgör ju en oundgänglig del av kristen tro. Vi läser den i kyrkor över hela världen. Och varje kristen måste ju bearbeta frågan: hur ser vi på GT och den Gud som presenteras där. Innan jag försöker ge en mer direkt respons på Mobergs artikel vill jag berätta en historia från det gamla sovjetväldets tid.

Den handlar om Ivan som arbetade på det statliga sågverket. För att förhindra stölder från sågverket var en vakt utplacerad som bevakade de anställda när de gick hem efter arbetet. En dag kom Ivan med en välfylld skottkärra, övertäckt med en presenning.

"Vad har du i skottkärran?" frågade vakten.

"Bara sågspån" svarade Ivan.

"Det tror jag inte på" svarade vakten.

"Töm skottkärran, så jag får se vad du försöker smuggla ut".

Ivan tömde skottkärran framför vakten, men det var bara sågspån. Så vakten lät honom gå. Samma sak upprepades varje dag under två veckors tid och det var aldrig något annat än sågspån i skottkärran. Till slut tog vaktens nyfikenhet över.

"Ivan, jag vet att du stjäl något från fabriken. Säg mig vad det är du smugglar ut och jag ska låta dig vara".

"Skottkärror, min vän" svarade Ivan. "Skottkärror!".

"Den här historien har en viktig poäng, Det gäller att se vad som omärkligt smugglas med medan vi tittar på något annat. Det är tillämpbart i väldigt mycket av intellektuell och teologisk diskussion. Oftast är det inte en enskild sakfråga eller enskilda texter i bibeln t ex, utan det handlar om en hel uppsjö värderingar, kanske om ett helt grundperspektiv. Alltså: var är skottkärran? – när vi letar bland de små detaljerna. Det handlar om ett helhetsperspektiv."

"Om man funderar på GTs gudsbild så är en väldigt vanlig reaktion från kanske alla kristna att de tänker så här: dom skjuter in en kil mellan GT och NT. Man tänker ofta lite evolutionistiskt alltså, gudsbilden i bibeln har långsamt utvecklats från en primitiv, grym och godtycklig Gud till Jesu-Gud som är en kärleksfull fader som utgör slutpunkten i en utveckling av gudsbilden. Eva Moberg verkar själv vara inne på det spåret att det är så som de kristna borde tänka. Hon säger så här: Hur har de kristna kunnat acceptera att Gud i GT både talar och handlar på ett sätt som står i direkt strid med allt som Jesus av Nasaret lärde ut. Så hon tar för givet att här finns en väldig stark kontrast. Många kristna tänker i samma banor men har löst frågan genom att säga; ja jag tror inte på GTs Gud utan på nya testamentets (NTs) Jesus. Och Jesus har aldrig gjort sånt som Gud i GT gjorde. Så separerar vi NT från GT, kristendomen från judendomen, Jesus från Jahweh.

Och det är en enkel lösning, frågan är om det är en hållbar lösning. När jag har tänkt över detta så har min slutsats blivit att det är en problematisk lösning. Av flera skäl. När jag studerar Jesus enligt evangelierna så noterar jag att Jesus alltid hade fullt förtoende för GT. Den historiska personen Jesus var jude, han framträdde i en kultur som hade GT som norm, och är det någonting som nutida NT-forskning är överens om så är det att vi måste förstå Jesus som jude, en gammaltestamentlig troende jude.

Även i våra tolkningsdiskussioner måste vi förstå att han helhjärtat bejakade GT och den Gud som presenteras där. Han är noga med att poängtera att "jag har inte kommit för att upphäva lagen och profeterna utan för att fullborda den". Han kan säga; "om ni inte tror på det som Mose har skrivit så kan ni inte tro på mig". Han kopplar sitt budskap just till GT. Så, om man vill göra rättvisa åt Jesus kan man inte sätta honom i kontrast till GT som han själv menar sig står i samklang med.

Min reflektion här är att Jesus aldrig var moraliskt förolämpad av GT. Han gjorde aldrig upp med några i hans ögon omoraliska berättelser i GT, eller såg på Guds handlande som om de hade ett ’bäst-före-datum’ som mjölken har. Tvärtom så hänvisar han vid ett antal tillfällen till straffdomar i GT som vi många moderna läsare känner en moralisk upprördhet över. Men Jesus t.o.m. bejakar att Gud straffar det onda. Han talar om Noa och floden, Sodom och Gomorra och om Lot och allt som hände där. "Och så på samma sätt ska det bli när jag kommer tillbaka". Det ställer oss i ett viktigt dilemma. Om vi beskriver Jesus som en vishetslärare, som en person fylld av kärlek, så kan vi inte samtidigt underkänna det livsperspektiv som styrde honom själv. Om vi å andra sidan känner att vi inte kan säga något annat om GT så innebär det också att vi förkastar rätt så grundläggande delar av det som Jesus stod för. Man kan inte både äta kakan och ha den kvar.

Man kan faktiskt ställa frågan så här om man tänker att Jesus inte verkar vara moraliskt upprörd över GT: "Var Jesus samvete så bedövat att han inte såg det omoraliska i Guds handlande? Eller är det så att vårt samvete är så bedövat att vi inte längre ser att verklig ondska kräver ett verkligt straff?" Eller man ställer frågan på ett annat sätt om man är kristen; på vilka grunder kan jag hävda att jag är mer moraliskt upplyst än Jesus. Och därför i bättre stånd än han att bedöma GT. På vilka grunder kan jag bekänna att Jesus är Herre, Guds Son och samtidigt underkänna honom när det gäller moralisk känslighet. Det här är ett dilemma, det här bör varje kristen reflektera över, brottas med och fundera på.

Nu har jag med dessa ord inte löst Eva Mobergs utmaning, jag har bara gjort den ännu värre. Om vi inte kan komma undan de svåra texterna i GT genom att säga; "jag tror på Jesus" vad ska vi då säga? Jag ska nu först försöka besvara Eva Mobergs sätt att resonera och kritisera GT. Jag gör det i fyra punkter, kommentera hennes framställning och antyda ett annat sätt att förhålla sig till GT.

1. Hon läser selektivt och tolkar godtyckligt, för att inte säga extremt selektivt. Hon tiger helt om den stora majoritet av texter i GT som direkt eller indirekt beskriver Gud som kärleksfull, barmhärtig, långmodig, fylld av godhet, helighet, han som är rättvis och som aldrig kan göra något orätt, som är fylld av nåd och som ständigt möter människor i deras nöd. Han som upprättar människor, som välsignar människor, som befriar människor. Det är ju huvuddelen av GTs texter. Eva Moberg tar en begränsad grupp texter och låter sin tolkning av endast de texterna forma hela gudsbilden. Då måste man fråga sig; hur kommer det sig att GTs gudsbild genom hela historien har väckt människors kärlek, fött lovsång i deras liv? GT själv är ju fyllt av lovsånger till den Gud som människor uppfattat som trofast, rättfärdig, god, barmhärtig, eller hur? Det är uppenbart att de allra flesta läsare av GT har sett en helt annan bild av Gud än den som Moberg presenterar. Och att bibelläsarna har förstått de specifika texter som Moberg bygger hela sin presentation på utifrån ett annat perspektiv, som inte omintetgör Guds godhet och rättvisa som är huvudtemat i GT.

Här bör man fråga sig; kan man bortse från gärningsmannens brott genom att visa på det goda som han gjort under livet? Kan man rättfärdiga och bortförklara en sagofigurs horribla moralitet genom att hänvisa till det påstådda goda som denna sagofigur har gjort? Är inte snarare den kristen-judiska teologiska tolkningen av GT selektiv och godtycklig? Handlar inte alltsammans om underkastelse under hotet av ett evigt helvetesstraff som väntar alla de som inte tror att Gud är god och allsmäktig på samma gång? Man bör också fråga sig med en gammal 70-tals vits: "kan 250 miljoner ryssar ha fel angående vodka?" Eller påstå att astrologi måste vara sann eftersom så många tror på den.



2. Min andra punkt är att jag tycker att Moberg har en bristande förståelse av Gudsbegreppets innebörd. Eva Moberg gör en humanistisk bedömning av Gud, som man bara kan göra om Gud inte finns. Det finns något motsägelsefullt här i hela ansatsen. Om det verkligen skulle finnas en transcendent gud som finns på riktigt, som inte är beroende av att jag eller någon tänker på honom på hela jorden, som finns i kraft av sig själv, i så fall existerar han inte på mina villkor. Det här är ju själva gudsbegreppet, eller hur?

Jag kan inte som en liten skapad varelse sätta upp kriterierna för hur Gud måste vara för att han ska få rätt att finnas, eller hur? Jag kan inte anmäla mig till någon form av betygsnämnd som ska godkänna eller underkänna Gud. Om Gud finns i kraft av sig själv och är källan till hela detta universum så existerar jag på hans villkor och inte tvärtom. Det här är inte frågan om något speciellt teologiskt perspektiv eller bibelsyn eller något sånt där, det är frågan om strikt logiskt tänkande. Om det finns något oändligt väsen som alltid funnits och han har skapat mig som är liten, ändlig och begränsad då är det han som sätter spelreglerna.

Och här tycker jag mig ana när jag läser Eva Moberg att hon inte tar in ett teistiskt gudsbegrepp och att det finns en personlig Gud som existerar på riktigt, bortom våra föreställningar. Hon förefaller tänka att om vi kan visa att Gud handlar på ett sätt som vi inte gillar så kan vi också avvisa Gud. Så som jag ser det är det en osammanhängande tanke. Finns han, så fanns han långt innan vi kom upp på scenen.

Och det är inte vi som ska bedöma honom utan det är han som kommer att bedöma oss. Tyngdlagen försvinner ju inte heller bara för att vi ogillar vad den gör med vår kropp eller hur. Vi är underställda tyngdlagen, det vet var och en som har försökt hoppa höjdhopp. Om jag anklagar Gud för att han bryter mot mina normer har jag ju i verkligheten sagt att det är jag som är Gud! Gud är då mig underordnad och bör följa mig. Då har jag inte reflekterat över gudsbegreppet.

Mycket riktigt bör en objektiv bedömning av gudsbegreppet utgå från människan. En sekulär humanistisk eller allmän-mänsklig utgångspunkt är det enda rätta om vi ska kunna förstå de religiösas dilemman. Det är alltså SG som inte reflekterat över det faktum att för många människor existerar det inte något gudsbegrepp. Eller, att gud är lika "verklig" som jultomten. Vi human-etiker säger aldrig att vi är Gud. Däremot erkänner vi att vi har ett ansvar för oss själva, våra medmänniskor och världen och att vi utifrån den faktiska verkligheten vill ge mening åt vårt liv. En enkel logisk syllogism säger: 1) Alla existenter är begränsade. 2) Gud är obegränsad. 3) Alltså är Gud en icke-existent. (det vill säga han kan inte finnas till). De egenskaper som tillskrivs Gud är motstridiga och därför omöjliga.




Men det är ju en helt vidrig och skrämmande tanke. Alltså: tänk om det finns ett väsen som står över oss men som inte motsvarar våra moraliska förväntningar, som är ont och orättvist. En Gud som bara leker med oss: som har gett oss våra moraliska föreställningar bara för att plåga oss, men själv så är han inte alls i samklang med dom moraliska föreställningar som han gett till oss.

Som gudstroende måste man våga tänka så för det är en teoretisk möjlighet. Och då kommer man in på de teologiska frågeställningarna. Vem är då Gud? Som kristna tror vi ju att Gud är sådan som han har uppenbarat sig och framförallt i Jesus Kristus men som också uppenbarat sig i sitt handlande genom historien med sitt folk. Och bilden som Gud har gett av sig själv, det är ju att han är en konsekvent, god, trofast, barmhärtig och kärleksfull Gud.

Då har man tillämpat en mycket selektiv bibelläsning utan empati för de som drabbas av Guds vrede. Man har läst bibeln som nazisten läser "Mein Kampf".




Därför behöver vi inte frukta att Gud skulle vara motsatsen till vår rättskänsla! Tvärtom. Det är Gud som har gett oss vår rättskänsla som en svag spegelbild av vem han själv är. Därför kan jag alltid förvänta mig att Guds handlande både i GT och NT är moraliskt motiverat och inte bryter mot godheten och rättvisan.

3. Min tredje reflektion är det här. Jag menar att Eva Moberg gör en moralisk bedömning av Gud utan att ha en moralisk grund. För att kunna bedöma om en handling är god eller ond krävs det en moralisk norm för att kunna bedöma det.

Detta är en mycket grov förolämpning inte enbart av Eva Moberg, utan av oss alla som inte tror på SG:s gud och hans guds s.k. "moral". Alla samhällen har under alla tider utvecklat sin egen moral som i vår nutid blivit alltmera global tack vare diverse deklarationer om de mänskliga rättigheterna etc. och det ständigt pågående globala samtalet om rätt och fel i världens umgänge och affärer. Det är mycket anmärkningsvärt att SG inte känner till att även icke-kristna människor har etiska normer och värderingar som barnen får i hemmet och skolan och senare genom den samhällsdebatt som alltid pågår i media och till exempel kring kaffebordet.




Har vi ingen norm, så kan vi inte anklaga någon för att ha brutit mot en viss norm. I en kristen världsbild så är det Gud som är normen för det goda. Men om det inte finns någon Gud, var hämtar vi då vår norm ifrån? Jag vill säga: det här är den sekulära människans stora dilemma. Om vi avskaffar Gud varifrån hämtar vi då våra generella normer ifrån? Man kan illustrera det genom följande historia:

"Det är en man som säljer klockor och utanför hans affär har han en stor klocka. Mannen noterar att en annan man kommer varje morgon stannar utanför affären och justerar sitt armbandsur efter klockan utanför affären. Och det sker som en ritual varje morgon. Till slut blir affärsinnehavaren nyfiken och han undrar varför inrättar man sitt liv på ett sådant egendomligt sätt. Så en morgon ställer han sig på pass och medan den andra ställer sin klocka träder han fram och ställer frågan: "ursäkta men varför ställer du din klocka varje morgon vid just min affär?" Då blir mannen ganska generad och säger så här: "ja, jag jobbar vid den stora fabriken alldeles intill, och en av mina uppgifter är att ringa i den stora lunchklockan precis klockan tolv. Men jag har ett problem, mitt armbandsur är trasigt, det drar sig. Jag måste ställa klockan varje morgon innan jag går till jobbet". Då säger affärsinnehavaren: "oj då, då måste jag bekänna en sak, min klocka här är trasig, den drar sig, jag brukar ställa den varje dag klockan tolv när jag hör lunchklockan borta på fabriken…." (skrattsalvor)

Men då är frågan: hur mycket är klockan? Om ingen klocka går rätt vad är då klockan varje tid. Det här är det humanistiska dilemmat om det inte finns något som står över människan hur ska vi då justera våra individuella moraliska klockor?

Det är mycket sorgligt och beklämmande att SG, trots sin intelligens, (som verkligen inte saknas), inte vill förstå att människans beteende och etik utformas av nödtvång överallt där två eller fler människor lever tillsammans. När europeiska sjöfarare upptäckte nya folkslag och kulturer på andra sidan jorden, var det inte sällan stolta, harmoniska och sjävständiga samhällen som levde enligt den gyllene regelns princip, HELT (!) utan kunskap om bibeln, Gud och Jesus. Att utpeka människor utan gudstro som normlösa är en hädelse och en elak förolämpning som möjligen kan få bifall hos mentalt efterblivna och andra som främst är i behov av vård eller utbildning. Det är skamligt och bedrövligt att SG, som borde veta bättre, försöker pådyvla oss sådant. Vad gäller SG:s liknelse med den sorglustiga berättelsen om männen med sina trasiga klockor påpekade jag efteråt under frågestunden att det enda raka hade varit att han istället hade ringt fröken ur i vår nutid, eller under äldre tider hade uppmätt solhöjden mitt på dagen för att ta reda på klockslaget tolv.




Det är ju alldeles uppenbart att vi gör olika moraliska värderingar världen över, eller hur? Vems klocka ska ha företräde? Om det inte finns en moralisk klocka som går rätt så är det ingen som vet vad godhet är. Det är det som gör all skillnad i världen, ifall det finns en Gud som är en moralisk person som är god, då finns det en klocka som går rätt och vi är kallade att justera våra individuella liv och klockor efter honom.

Alla som lever i en relation med sina medmänniskor VET vad godhet är och VET när vi bryter mot godheten. Därtill behövs ingen bibelkunskap eller studier av andra heliga böcker! Om det vore så enkelt att endast gudstroende skulle ha kunskap om gott och ont så skulle det inte finnas en mängd motstridiga tolkningar bland de gudstroende angående hans vilja. Jämför Påven. Ian Paisley, KG Hammar, Ulf Ekman och hundratusentals andra predikanter. Ingen klocka som tycks gå rätt där.




Nu är Eva Moberg som jag förstår det humanist och likaså nyandligt intresserad men där finns inte heller någon övergripande moralisk klocka som går rätt. Utifrån vilken norm kan Eva Moberg bedöma GT:s Gud som ondskefull eller monstruös?

Författaren Eva Moberg är helt kompetent att efteråt själv svara för sig. Mitt personliga svar får bli att hennes grund är sannolikt den sekulära humanismens som har sina rötter från antikens kultur och filosofi till renässansen och upplysningen.




Varifrån kommer den norm med vars hjälp hon mönstrar ut Gud? Här använder hon begrepp som godhet och rättvisa som hon tycker att Gud inte lever upp till. Ironiskt nog har just dom begreppen sin grund i GT. Godhet och rättvisa har fått sitt innehåll i vår västerländska kultur i väldig stor utsträckning just från GT som Eva Moberg försöker avvisa. Så tvingas hon att kritisera Gud utifrån ett perspektiv som ytterst är förankrat i GT.

Man måste vara förblindad av sin religiositet för att kunna tala så. Det måste ha undgått SG helt att en stor del av västerlandets rättsuppfattning har sina rötter i Rom och Antikens kulturer.




Vill hon verkligen göra upp med Gud och med GT, så kommer hon tvingas att göra upp med också de vapen hon idag försöker använda mot Gud, nämligen: rättvisa och godhet som absoluta begrepp. Utan Gud förlorar de moraliska begreppen sin tvingande innebörd och kan då inte heller användas för att skjuta GT:s gudsbild i sank.

4. Eva Moberg utgår från att straff alltid är negativt.

Hon radar upp exempel på exempel på straffdomar i GT vilket är en tacksam uppgift eftersom det är omöjligt att seriöst bemöta så många olika texter staplade ovanpå varandra. Hon ser det som ett bevis på att Gud är ond. Men är det ett giltigt bevis? Ja, om vi kan bevisa att straff alltid är något ont och något moraliskt förkastligt. Jag är inte säker på att jag köper det.

En domare i Högsta domstolen, som har avkunnat hundratals domar som inneburit långa och svåra straff för den dömde, kan inte anklagas för att ha utdömt straff.

Nej, jag skulle gärna uttrycka min tacksamhet för att dom har gjort ett gott jobb och på ett rättfärdigt sätt har dömt dom handlingar och dom människor som har ödelagt vårt samhälle. Motsatsen, att man inte straffar ont är något förfärligt. En rättstat måste ju kännetecknas av detta att man drar en gräns mellan gott och ont.

För drygt tio år sedan, en tidig gråmulen morgon, ställdes ett äldre par hjälplöst upp mot en vägg och sköts kallblodigt ihjäl av tio beväpnade män. Så beskrivet skulle vi alla säga att det var en fruktansvärt ond handling. Men om vi tillägger att paret hette Ceausescu, att de var skyldiga till tusentals människors död, till miljoner människors lidande, till förtryck, korruption och gigantisk ekonomisk svindel, att de var dömda (om än i en alltför summarisk rättegång) men dock dömda, då blir bilden en annan.

Min poäng är här inte frågan om dödstraff eller inte. Men själva principen handlar om att bestraffning av det onda är nödvändig.

Så som jag ser det är att straff över det onda är en nödvändig följd av att man tar det goda på allvar. Om Gud inte skiljer på gott och ont och behandlar det olika, så är han själv lika ond som det onda han accepterar.

Man kan dock fortfarande tycka så här: Gud, inte minst i GT, verkar vara så otroligt petig. Måste han straffa allting? Kunde han inte vara litet mera överseende och säga: "jag förlåter dig, låt oss glömma det här och så går vi vidare". Varför måste Gud ta i så våldsamt på sånt som vi tycker att det var väl inte så farligt. Men vi kan göra så, eftersom rättsordningen inte hänger på oss. Nu tar vi en bild. Varje rättsstat har en Högsta Domstol, den avgör rättsliga tvister. Det som Högsta Domstolen kommer fram till det gäller, det kan man inte sen överklaga. Det blir prejudicerande för framtiden, eller hur? Det gäller förstås än mycket mer om Gud. På Gud hänger hela universums moraliska rättsordning och därför kan han inte kompromissa på en enda punkt. Och det är underbart gott att det är så!

Det leder mig till att jag vill söka efter en moralisk motivering till straffdomarna i GT. Jag säger inte att jag alltid hittar den. Och inte heller att jag tycker att straffdomarna står i proportion till det moraliska brottet. Så jag kan uppleva många problem med min läsning av GT. Men jag skulle fortsätta att söka efter den moraliska motiveringen till varför Gud reagerar, ty jag utgör från att det finns. Eftersom jag bär som en övertygelse att Gud är en god Gud.

När Gud straffar kan vi alltid förvänta oss att det finns moraliskt legitima motiveringar: Att det är ett straff över något ont som verkligen förtjänar att straffas. Ibland talar vi om alla de krigen i GT. Om man vill vara litet fräck så kan man ställa motfrågan: "vilket krig tänker du på?" då har vi ofta inte så många krig. Det är litet av en mytbildning att GT är fullt av krig som Gud har befallit. Visst finns det en massa krig som har beskrivits bland Guds folk och de omgivande folken och hur de betedde sig mot varandra. Det finns några, och det kan vara fullt tillräckligt, väldigt svåra passager där Gud befaller krig.

Det värsta är ju israeliternas intåg i det nya landet. Då intar dom ett land där det redan bor folk.

Dom gör det på Guds befallning och det är inga texter som är lätta att läsa. Men om man då skulle försöka använda den principen där jag sa att straffdomarna är moraliskt motiverade - hur fungerar det på en sån text?

Om vi tittar på det gammaltestamentliga sammanhanget så motiveras faktiskt detta intåg och erövringen av Kanaans land moraliskt av Gud. Det beskrivs att det är ett folk som bor där som under generationer har stått Gud emot. Vi vet en del om amoréerna som bodde där som dyrkade guden Molok, man brände sina barn till Moloks ära.

Redan många hundra år innan det sker så säger Gud till Abraham en sak i första Mosebok 15. "Det ska du veta Abraham, din säd, dina efterkommande ska leva som främlingar i ett land som inte tillhör dom. Och de ska förtrycka dom. Så ska ske i fyrahundra år. Men det folk vars trälar de ska bli ska jag också döma. Det är alltså inget godtyckligt straff över ett oskyldigt folk. Det motiveras i GT utifrån generationers ondska och gudsfientlighet, där Gud väntat i tålmodighet på att de ska omvända sig (se 1 Mos 15:16 och 5 Mos 9: 4-5) Till slut faller domen. Men inte utan att omvändelse och nåd har erbjudits. Så insåg Rahab vem den levande Guden är, anslöt sig till israeliterna, upptogs i Gudsfolket (där alla som vill ha med Gud att göra välkomnas) och blev stammoder till Jesus! På det sättet är ju inte straffdomen ett uttryck för Guds hårdhet. Gud ger alltid en öppning till nåd. Och så som jag förstår det hade alla i amoréernas folk kunnat bli räddade. Men de andra väljer att inte omvända sig".

"Om man försöker läsa GT utifrån detta perspektiv får man en massa följdfrågor. Och som jag sa; GT är inte utan problem. Ett är att straffdomarna som kommer från Gud kan kännas ganska orättvisa. Alla individer bland amoréerna kan inte vara lika skyldiga och ändå drabbas de av samma straffdom. Men i GT beskrivs livet som orättvist. Också de enskilda straffdomarna som drabbar oss är inte uttryck för en fullkomlig rättvisa från Guds sida. Vi vet ju att livet kan te sig mycket orättvist; barn kan drabbas av sina föräldrars misstag, eller gynnas av det goda som föräldrarna har gjort. Nästa generation kan komma att skörda frukterna av vår miljöförstöring, eller hur? Vi hänger ihop på gott och ont. Men det kommer ju en stora domens dag, då allt ska göras upp, då allt ska bli rättvist. Då Gud ska löna var och en".

"Då kan man fortfarande fråga sig; varför kan Gud inte straffa mera precist så att allt blir mera rättvist. Då tänker jag så här att striderna i GT var en kamp mellan gott och ont, inte bara en kamp mellan olika folkslag. Som en andlig kamp mellan Gud och djävulen. Den var ju i GT konkretiserad i kampen mellan Israel, Guds folk och de omgivande folken som ville förgöra Israel, alternativt leda bort Israel från tron på den enda Guden. Därför stod det hemskt mycket på spel i kampen mellan Israel och de omgivande folken".

"Vi kan ta en bild som är ruskig men som kan förklara en del. De allierade under andra världskriget stod inför uppgiften att bekämpa den nazistiska armén och faktiskt förgöra ett ondskefullt system i grunden, eller hur? Det gick inte längre att bara ha fredsfördrag eller förhandla sig fram, därför att den onda makten ville ta över. Då var de allierade tvungna att också nedkämpa ett mycket stort antal relativt sett oskyldiga sjuttonåriga tyska pojkar, eller hur? Dom hade ju nästan inget personligt ansvar för nazismens tillkomst eller politik. Men situationen var ju sådan att systemet måste nedkämpas totalt. Därför händer det ibland att straffdomen inte blir individuellt rättvist utan drabbar en del oskyldiga. Då blir det viktigt att säga: ingenting av det som sker nu är slutgiltigt, det kommer en stor domedag då alla som varit utsatta för orättvisor kommer att få upprättelse. Likaväl som allt ont som inte har fått sitt straff kommer att straffas".

"En annan invändning; varför handlar Gud så annorlunda idag? Gud verkställer inte den här sortens straffdomar nuförtiden. Den frågeställningen kan också ställes angående NT. När såg du senast en kristen gå på vatten? Det verkar som om det är någon sorts skillnad mellan hur Gud handlade i biblisk tid och hur han handlar idag. Jag vill gärna understryka att jag personligen tror att Gud kan handla idag så som han gjorde på biblisk tid. Jag tror på Guds övernaturliga ingripande och på underverk. Det är nuförtiden inte så vanligt i den kristna kyrkan med övernaturligt helande av sjukdomar som det var runt Jesus, eller hur? Jag tror att huvudorsaken till skillnaden är att berättelsen i GT och NT är Guds <särskilda uppenbarelse>".

"Eva Moberg skrev under 1999 inte bara kritiskt om GT utan hon skrev också väldigt positivt om till exempel nyandlighet. Utifrån hennes artiklar i dessa ämnen och New Age tilldelades Eva Moberg utmärkelsen "Årets förvillare 1999" av en humanistisk och kristendomskritisk sammanslutning som heter föreningen Vetenskap och Folkbildning.

Efterdebatten

(SG började med att ifrågasätta sina egna tolkningar av läsningen av GT). "Kan det vara jag själv som inte sett hela bilden när jag läser om Guds ondska och godtycklighet?

Men då kommer jag så småningom och gradvis underfund med att jag ser saker som jag inte sett tidigare, där det godtyckliga hos Gud har försvunnit. Låt mig ta ett exempel. Det står att det var "Gud som förhärdade Farao" när Mose med Guds hjälp orsakade olika plågor över Faraos land i syfte att Faraon skulle ge Israels folk fri för att lämna Egypten. Och då får man just det här intrycket som "vad är Gud för en djävul och motsägelsefull figur som å ena sidan säger "Farao släpp folket!" och å andra sidan gör så att Faraon inte släpper folket. Om man läser hela denna historien i andra moseboken så ser man att det står att Faraons hjärta förhärdades tretton gånger, men det var sju gånger som han gjorde det själv och sex gånger står det att det var Gud som förhärdade Faraons hjärta".

Därefter får Margit Sahlin ordet. Hon är grundare till Sankta Katharinastiftelsen där denna debatt ägde rum. (Första delen bortföll dock eftersom avståndet till mikrofonen var för stor. Därefter sa hon:) "Jag menar att Eva Moberg är fundamentalist. Hon talar som om Gud var en person som handlar si och så. Och det är lite grann som vi har hört här också. Jag tänker mer det måste vara så att Israels folk är det enda som hade monoteismen. De har lyckats bevara tron på en enda Gud genom århundraden. Man ska inte tänka sig Gud som en potentat som handlar si och så. Då kommer man alldeles fel. Det handlar mer om Guds tanke hela tiden". (Obs! delar av hennes inlägg gick inte att förstå från bandinspelningen) men i slutet förklarade hon: "det är som att vi är som barn som misstolkar en person som talar ivrigt, men barnet förstår inte det och tror att talaren är arg. Allt hänger på den mänskliga tolkningen och man kan inte resonera som att det handlar om en potentat i himlen".

Madeleine Åhlstedt som är kvällens moderator och S:ta Katharina-stiftelsens direktör tillägger sen: "Det är viktigt att få komplettera det som har sagts här. Det är inte så att det skulle vara Gud som har dikterat det som skulle skrivas. Men det är människors sätt att uppfatta hur dom liksom vill ta Gud i anspråk för sina egna syften. Det tappar vi ibland lite bort av och till".

SG antydde sen att han höll med henne, fast han betonade att allt som skrivits är färgat av dåtidens kultur och språk.

(Han betonade att hans huvudpoäng är att vi i vår upplysta nutid inte är klokare och förmer GT-författarnas förståelse av livet och Gud. Han varnade också för "kronologisk arrogans" dvs att vi, upphöjda västerlänningar från år 2000, skulle veta så mycket mera än de "primitiva" människorna för 3000 år sen.)

(Därefter var min tur kommen att ställa frågor, Christiaan Vos: Man bad mig att först ge en kort presentation av mig själv). "Jag växte upp i en kyrklig miljö med mycken bibelkunskap, men är numera human-etiker och sekulär-humanist etc. Jag hade som 13-14-åring redan svårt att förstå Josuas uppdrag av Gud att utplåna ursprungsfolken och bereda vägen för Israels barn i Kanaans land. Jag hade svåra betänkligheter mot Abrahams villighet att offra sin son Isak. ’Hur många av er här ikväll är beredda att offra er son, eller dotter och sätta kniven i honom eller henne….? Det var inte så många, nej. Jag tänkte väl det. Jag hade också väldigt svårt med det här vadslaget mellan Gud och djävulen kring Job.

Trots dessa insikter lät jag mig övertalas och luras att delta i konfirmationen som vår kyrka erbjöd 13-åringar. Det har jag senare som vuxen ångrat djupt och jag lämnade kyrkan vid 27-års ålder. Jag vill nu ställa en första fråga till er alla här. Det gäller satan, eller djävulen, som i paradiset symboliserades av ormen, det listigaste djuret enligt Genesis: Hur kan ni vara så säkra på att det inte är satan som har lurat er att tro på denna Gud-djävul? Det är ju så han beskrivs i GT. Själv tror jag inte på en domens dag efter döden och ett straff eller belöning sen, som kristendomen har lärt mig. Men om det är så att ni tror det, skulle det kanske kunna hända att ni ställs inför en ’kärlekens Gud’. Då kanske han säger: ’Fy fan! Att ni kunde tro på denna Gud-djävul!’ (några av deltagarna småskrattar). Och att han då fortsätter: ’Gå bort till helvetet!’ Och att han säger till alla som varit humana, vänliga och medmänskliga: ’Kom in i mitt hus!’

Jag återkommer gärna senare till frågan om varifrån vi human-etiker hämtar våra normer och etik, samt om frågan vem som bestämmer vad klockslaget är. Dessa frågor med anledning av SG:s tidigare exempel.

(Stefan Gustavsson svarade bl a att han ofta haft kontakt med Gunnar Ståldal, ordförande i Humanisterna i Stockholm, och debatterat dessa frågor med honom). SG sa: "Du frågade hela tiden ’hur kan ni vara så säkra?’ Det berör ju frågan om kunskapsvisshet. Och det är ju klart att varken en ateist eller en kristen i en strikt formell mening kan bevisa att ateismen eller kristen tro har rätt".

"Däremot tror jag att det handlar mera om vilket perspektiv på den här tillvaron som gör mest rättvisa åt det som jag vet om mig själv som människa och om andra människor till exempel. I vilken mån kan humanismen förklara detta universum, mig som människa, allt detta som jag upplever som mänskligt liv. Och i vilken mån kan ett kristet perspektiv med utgångspunkt i en personlig Gud förklara vem jag är som människa, hjälpa mig att förstå livet, förstå det goda, förstå kärleken osv. Och i slutändan finns inga bevis, däremot så skulle jag kunna ge en längre argumentering varför jag skulle vilja ge en gudstro ett företräde jämfört med er ateism.

Jag räckte inte heller upp handen när det gäller om jag skulle kunna tänka mig att döda mina egna barn. Därför att det är ju självklart att jag inte skulle kunna göra det. Hur ska man då uppfatta en sån berättelse som GT innehåller. Då kommer frågan igen: skulle Abraham kunna tänka sig att offra sin son. Var Abraham en sån mycket sämre pappa än jag. Vad är det som leder mig att dra den slutsatsen? Han måste ju ha haft i grunden liknande känslor för sina barn som jag för mina. Men om vi tittar på texten i sammanhanget så är det en oerhört dramatisk livshistoria. Gud har sagt till Abraham: Du ska få ett barn och det barnet är något alldeles speciellt för det barnet ska bli till ett stort folk och genom det folket ska hela mänskligheten välsignas. Och så kommer det inget barn! Abraham anklagar då Gud och säger: du håller inte vad du säger, du är en dålig Gud. Jag har inga barn, allt jag äger kommer att ärvas av mina tjänare. Men så kommer äntligen barnet, på ett övernaturligt sätt kommer Abrahams son Isak till världen.

Sen kommer den här helt obegripliga historien att den Gud som har lovat sonen Isak säger: gå iväg och offra din son. Och då hamnar Abraham i en helt obegriplig situation. Men han har ju en åttioårig erfarenhet av Gud, så han går iväg och tror att Gud har en lösning, även om Abraham inte förstår det. När han kommer fram till berget så visar ju Abraham själv att han tror att Gud har en lösning på det här. Han säger till sina tjänare: nu får ni inte följa med längre, nu ska jag och Isak gå upp och sen ska vi komma tillbaka. Abraham vet alltså att Gud inte kan låta honom döda Isak därför att Gud själv har sagt att genom Isak ska det bli ett stort folk. Abraham visste alltså att han skulle få tillbaka sin son om det också skulle ske genom de dödas uppståndelse. Därför att Gud hade ju lovat att också Isak skulle få barn".

"Låt mig ta ett konkret exempel; jag har varit gift med Ingrid i tjugo år. Om någon kom till mig och sa ’Ingrid ringde och sa att du måste omedelbart åka ner till Arlanda och sätta dig på ett plan till Budapest’. Om jag då hade ringt henne och att hon då vidhöll att ’jag kan inte förklara det här Stefan, du måste bara ta mig på mitt ord, men du måste omedelbart flyga till Budapest’. Vi har inte den ekonomin att jag bara så där kan flyga iväg och bränna av massor med pengar. Men eftersom jag har tjugo års erfarenhet av Ingrid och jag vet att hon inte skulle driva med mig på det här sättet då hade jag faktiskt beställt en taxi till Arlanda och gjort som hon hade sagt även om jag tyckte att det här är det knäppaste jag har gjort. Jag begriper absolut ingenting. Men jag vet vem Ingrid är, jag kommer senare att få klart för mig hur det här hänger ihop. Ja, det här är ett sätt att förstå det, alltså att Abraham går på förtroendet för Gud, men jag kunde självklart inte räcka upp handen, Christiaan, när du frågade oss ’är du villig att offra din son’. Det är klart att detta är fortfarande ett egendomligt problem, jag har inget riktigt bra svar på det".

Madeleine Åhlstedt (som är kvällens moderator och S:ta Katharina-stiftelsens direktör) tillägger därefter:

"Det är viktigt att den här texten liksom så ofta i många andra sammanhang bör sättas in i hela sitt kulturella perspektiv; barnoffer var en självklarhet på den tiden. Det här är också slutet på barnoffer". (Hon kompletterar detta argument ytterligare men det gick inte att höra vad hon sa på bandinspelningen). Detsamma gäller ett inlägg från Margit Sahlin som menade att Abrahams tidigare uppbrott från sin födelseplats var vanvettigt och likaså var detta barnoffer vanvettigt som vi endast kan förstå genom tron.

Därefter var det min tur, Christiaan:

"SG försökte göra en poäng kring det faktum att Abraham innan han tog med sonen Isak upp till berget för att offras, sa till sina tjänare "…sen ska vi komma tillbaka…" som om han visste hur det skulle gå. Jag anser dock att man likaväl kan tolka detta så att Abraham ville dölja inför Isak att det var han, Isak, som skulle offras. Min andra punkt är just denna analogi med Gudfadern som offrar sin son Jesus. Detta är lika oacceptabelt för en sekulär människa. Därför att jag vill stå för mina egna "synder". Jag vill ta ansvar för mina goda och dåliga gärningar. Om jag till exempel slår någon på käften, så är det enda sättet att komma till rätta med offret att be honom eller henne om förlåtelse, och inte Gud, inte Jesus. Inget barnoffer för min skull!".

Sen begärde en annan herre, Ingemar, ur publiken ordet. "Jag läste en gång för min farmor Agda ur Jobs bok. Hon blev väldigt upprörd och sa ’detta hör inte till bibeln’. Då betecknade jag mig som agnostiker och hade ett visst grymt nöje i farmors plåga. Nu vill jag ge dig samma fråga; vad säger du om Jobs bok?"

SG. "Jag anser att det är en väldigt viktig bok i GT. Den handlar om det onda och varför det ibland går goda människor dåligt". Sen följer en snabb och fullödig redovisning av detta ’drama’ som jag inte tar med här eftersom det kan läsas i GT. SG:s slutsats är att enligt Jobs bok är livet inte rättvist, det finns ingen korrelation mellan synd och straff, mellan rättfärdighet och välgång. Ofta går det den rättfärdiga dåligt och syndaren kan få leva i välmåga under lång tid. Gud säger också till Job ’Jag är inte skyldig till dina plågor. Du anklagar fel person. Lidandet och det onda i världen kommer ytterst sett inte från mig". Flera i panelen bidrog med medhåll, däribland Madeleine Ahlstedt och Margit Sahlin som menade att många finner tröst just i Jobs bok.

Gösta Ekspong var en herre ur publiken som betecknade sig som naturvetare och som i ett långt och intressant anförande tog upp två frågor, 1) om inte gudsbegreppet hade genomgått en lång evolution? (jag kom då att tänka på Karen Armstrongs bok Historien om Gud), 2) något som lanserades för flera år sen av en rabbi i Israel som påstod att förintelsen var Guds straff mot Israel. Första frågan besvarades av SG med ett lika utförligt "nej, däremot har Gud mer och mer uppenbarat sig för människorna" enligt SG. (oklart om den processen fortskrider än idag och i så fall på vilket sätt). Den andra frågan ’glömdes bort’ eftersom fler viftade för att få tala.

En icke namngiven herre som sade sig vara jude påpekade att han uppskattade SG:s mer ’handfasta’ trosuppfattning som vågade tala om straff för begångna brott. Han undrade om inte Margit Sahlin hade en mer abstrakt gudsuppfattning (läs: flummig) och menade att kyrkorna inte längre vågade moralisera och tala klarspråk när det gäller etik och moral. Därpå svarade SG på ett diplomatiskt sätt att han antog att det fanns skillnader mellan Svenska Kyrkans företrädare och honom men att han inte kunde precisera detta. Han höll med om att hans trosuppfattning utgick från Gud som finns oberoende av människan. SG sa att han inte ofta kommunicerar med biskoparna och var medveten om att det finns en uppsjö av olika trosformer och åsikter inom denna.

Madeleine Ahlstedt svarade därpå att det var riktigt att det var "högt i tak" inom Svenska Kyrkan, men som någon hade påpekat på ett seminarium "att där det är allrahögst i tak, där ligger kyrkan i ruiner – i Visby". Hon menade att det finns en fara i all denna vidsynthet. Hon sa också att det numera var modernt att tala om "gudsbild" som man kan ha eller sakna och att det allt mindre talas om ett möte med Gud. Hon såg detta som en tydlig varningssignal.

Därefter fick Christiaan ordet igen och sa: "Med tanke på detta med att ha "högt i tak" inom kyrkan har vi ofta inom human-etiska kretsar sagt att Svenska Kyrkan är landets största ateistiska församling på grund av svaren på en del enkät-undersökningar som genomförts här i landet. Bibeln har skrivits av människor, har det påpekats här i kväll och allting är människoverk. Det finns ingen Gud, enligt min övertygelse förstås, men däremot finns det många gudsuppfattningar. Det finns inte enbart den kristen-judiska utan en lång rad övriga gudsbilder hos människor jorden över.

Här vill jag återkomma till min första fråga som jag ställde tidigare här ikväll, nämligen "Hur kan ni vara så säkra på att det inte är Satan, ormen i paradiset, som förlett er att tro på den gammal- testamentliga guden som ni tror på? Därför att det måste finnas ett bättre alternativ till denna gud som till exempel "Kärlekens Gud" om man nu vill tro att kärleken är det högsta här i livet. Men håll inte de normerna som finns beskrivna i GT vid liv. Så länge dessa existerar inom judendom, kristendom och islam, så länge kommer krig att bestå. Man kommer att kämpa med näbbar och klor om varje kvadratcentimeter och varje sten som anses vara helig i Jerusalem eller annan del av världen. Alla krigsherrar och diktatorer kan lära sig av GT, hur man använder sig av gudomliga motiveringar för sin terrorverksamhet. GT:s Gud är alla terroristernas fader.

Sen vill jag bemöta SG:s ifrågasättande av det humanistiska normsystemet. Det handlar om den lustiga sagan om fabriksarbetaren som varje dag ringer i lunchklockan kl. 12 och urmakaren som ställer sin klocka efter lunchklockan, etc. Jag kan börja med att det finns en enkel metod för att lösa problemet. När solen står som högst i söder då är det klockan tolv, i alla fall enligt soltiden. Numera har vi dock en standardiserad tidszon-indelning och då är det ’Fröken Ur’ som numera förmedlar den kunskapen naturligtvis. Men man behöver inte rätta sin klocka efter varandras misstag, så att säga. Och normerna för mänsklig samlevnad byggs upp utav människor som lever i ett samhälle och som vill umgås på ett anständigt sätt och inte nödvändigtvis av några gamla heliga skrifter som bibeln, koranen, etc."

Sen vände jag mig till SG, och sa "Om du och jag efter en fartygsolycka skulle hamna på en öde ö så skulle vi inse att det var nödvändigt med några enkla normer och regler oss emellan för att kunna överleva. Och precis detsamma gör vi i våra samhällen också, även om det är en mycket mer komplicerad process. Det är vi tillsammans inom samhället som definierar hur högsta domstolen ska besluta i straffrättsliga frågor, hur vi ska bete oss sinsemellan. Det behövs alltså inget lagsystem från gud, det är alltid människor som avgör vilka regler som ska gälla i samhället".

Madeleine Ahlberg sa då: "Fast det är väl ett väldigt farligt system om man ska ha en demokratisk omröstning om människovärdet. Det normsystem är fullkomligt livsfarligt, egentligen. Jag tror att måste man ha med det normativa utifrån ett demokratiskt perspektiv, tror jag är en väldig relativistisk syn när det gäller människovärdet".

Därefter framförde Margit Sahlin ett inlägg och betonade heligheten och att Gud är det ’oerhörda’ och att det är Jesus som är vår gudsbild. Sen följde ytterligare två herrars inlägg varav den ena tog upp relativismen och den andra anklagade mig som (f.d.) nederländare eftersom man där hade stiftat lagar som möjliggör dödshjälp. Innan jag kunde svara avbröts dessa av en enig panel som ansåg att det inte hörde hemma i kvällens ämnesval.

Stefan Gustavsson fick avsluta kvällen med att betyga sin sorg över alla krig och terrordåd som gjorts i Guds och religionernas namn. Samtidigt frikände han gudstron som krigsorsak och nämnde de ateistiska staterna som Sovjet, Kina etc. Man ska inte tro att det blir fred om man tar bort religionerna. (så sant!) Krigsorsakerna kan vara många och där gudstron har använts som krigsorsak kan det inte har varit den grundläggande orsaken! Detta med värderingar kan ha varit så att det kan ha funnits ett överlevnadsvärde för de folk som utvecklade en etisk norm, men det innebär också att man inte kan kritisera etiska system som utvecklats i en annan tid och kultur. SG avslutade med att Jesus hänvisar dagens troende till GT:s Gud som han helt och fullt accepterar.

Ovanstående text är en sammanställning av fem avsnitt "Gud som terrorist" i Botulf-bladen nr: 4-2001, 5-2001, 4-2002, 5-2002, 1-2003. Samtliga här omnämnda personer och deltagarna i panelen har fått utskriften av ovanstående samt erbjudits möjlighet att kommentera texten.

Christiaan Vos