Darwin, Bibeln eller både och?
Debatt om synen på skapelsen i tro och vetenskap.
Morton Narrowe, överrabin.
Anders Björnberg, domprost.
Anders Gärdeborn, ordförande i GENESIS, - biblisk skapelsetro.
Debattledare Ann Lystedt från VLT.
Söndag 15/2 1998, kl 16.00 i Bäckbykyrkan, (i en stadsdel av Västerås).


Ett referat av
Christiaan Vos, redaktör för Botulf-bladet. Från Botulf nr 1998-1.

Lördagen innan paneldebatten här ovan skulle äga rum ringde Anders Gärdeborn mig och undrade om jag var intresserad av att komma och lyssna. Det var jag förstås och Gärdeborns inbjudan vittnar, tycker jag, en del om hans djärvhet och/eller tvärsäkerhet i fråga om den kreationistiska ståndpunkt som han företräder.

Det var ju på förhand givet att skapelsetron skulle utsättas för kritik även från domprostens och överrabbinens sida. För några år sen deltog Gärdeborn och jag tillsammans med Gunnar Ståldal och prästen Staffan Grenstedt i en paneldebatt om humanism och kristendom (se Botulf nr. 2 - 94). Då som nu var vi i samma kyrka på Bäckby. Sen dess har vi sparsamt växlat några artiklar om "kreationism kontra evolution" med varandra och besökt ett föredrag i ämnet som arrangerades av föreningen "Vetenskap och Folkbildning" i Stockholm.

Den här gången blev det en intern-kyrklig debatt om Darwins evolutionslära som enligt kreationisten Gärdeborn är ett hot mot kristendomen och dessutom inte heller stämmer överens med vetenskapliga fakta.

Min syn på ämnet är att skapelsetron ånyo och på ett solklart sätt bevisar vilka groteska absurditeter som religiösa tolkningar av bibeln kan leda till. Dessutom kan man påstå att evolutionsläran har upphört att vara en forskningsfråga på samma sätt som frågan om jorden är platt eller klotformig inte längre är föremål för forskning. (Om man bortser från några detaljfrågor som t.ex. om evolutionen sker gradvis med konstant hastighet eller om den sker stötvis och ojämnt.)
Evolutionen kan studeras och iakttas överallt i växtodling och djuravel, s.k. mikroevolution som kreationisterna förresten inte heller förnekar att den finns. Men de menar att det finns barriärer mellan olika arter och att dessa måste vara skapade var för sig av Gud såsom det beskrivits i första Moseboken.

Evolutionens mekanismer förklarar på ett enkelt sätt vittskilda fenomen inom mikrobiologin, embryonal-utvecklingen, paleontologi och många andra områden. Det är inte meningen att här gå på djupet i dessa frågor. En litteraturlista längre fram kan hjälpa den som vill läsa mer.

Ann Lystedt från VLT var kvällens debattledare och såg till att även publiken kunde delta med frågor och synpunkter, något som jag naturligtvis flera gånger utnyttjade.

Domprostens argumentering i frågan om skapelsetro kontra evolution liknade alltför ofta pastor Janssons: dvs. "har inte någon bestämd uppfattning om någonting". Och hur skulle han? Läran om arternas uppkomst (i alla led) är ingen religionsfråga utan ett rent vetenskapligt synsätt. För kreationisterna är det däremot i första hand en trosfråga. Därför diskuterar de detta helst i kyrkor där kunskapen om naturvetenskapliga frågor är outvecklad eller begränsad.

Kyrkan stöder dock (ibland med viss tvekan) den bisarra bokstavstroendes skapelsetro. Så kan man t.ex. läsa: "Tanken att blinda naturkrafter skulle kunna koppla samman de 2000 enzymer som livet är beroende av, är lika sannolik som att slå 50.000 sexor i följd med en tärning. Eller att en tornado som blåser genom ett skrottupplag slumpmässigt skulle åstadkomma en Boeing 767".

Dessa rader står att läsa i "Lilla boken om kristen tro" (från Svenska Kyrkan) som delades ut till alla hushåll här i landet för ca. fem år sen. Syftet med dessa rader är att ifrågasätta evolutionen och peka på nödvändigheten av en skapande Gud. Jag hade plockat fram denna skrift men på grund av många andra frågor kom jag aldrig fram till en direkt fråga till domprosten om han till exempel delar uppfattningen att slumpen måste uteslutas när det gäller frågan om världens existens och om i så fall tillkomsten av en allsmäktig skapargud var slumpens verk.

Ja, jag är inte säker på att jag skulle ha fått något hållbart svar, eftersom det är brukligt i kristna kretsar att lämna frågan om Guds upphov därhän. För övrigt är det ett klandervärt sätt att, som kristna fundamentalister ofta gör, jämställa evolution med "slumpens verk" allena. Man måste åtminstone inkludera det "naturliga urvalets" selektiva process. Det är där den för tillfället "lämpligaste" (inte den "starkaste" - som kristna kreationister ofta felaktigt påstår) överlever och producerar fler avkommor än de mindre lämpliga.

Domprosten Anders Björnberg använde ånyo ett klassiskt "nyspråk" (i Orwells mening) när han påstod att ett program som "Snillen spekulerar", där nobelpristagarna intervjuas om sina åsikter och bedrifter, skulle vara ett "religiöst" program. Med andra ord: vetenskapsmäns uttryck för vördnad och respekt för naturen skulle vara synonymt med religiositet. Personligen delar jag ovannämnda respekt för vårt fantastiska universum men avvisar med bestämdhet alla religiösa gudomliga tolkningar av denna.
Eller: "om respekten för naturen är lika med religiositet så är hälsan en sjukdom". (se också Botulf nr 1/95 och nr 2/95 där domprosten kommenterar min kritik på ett möte den 1:a december 1994. Domprostens bristande respekt för ordens vedertagna värde och innehåll skapar en verbal inflation som gör kommunikationen svår och till och med omöjlig.

Redan i sitt anförande begärde domprosten Björnberg besked från kreationisten Anders Gärdeborn varför denna vetenskapliga fråga hade blivit en sån viktig trosfråga för honom och övriga skapelse-troende.
Svaret kom längre fram då Gärdeborn visade nidbilden på humanismen, se längre ner, och den alldeles skeva bild på kristendomen (om jag som ateist får tolka de kristnas syn på sin religion). "Skev", därför att kristendomens borg, enligt Gärdeborn, vilar på skapelsetrons fundament, medan jag tror att de flesta kristna skulle anse att kristendomens fundament är Kristus och inget annat.

Lyckligtvis uttryckte åtskilliga i publiken sin distans mot denna hatbild. Speciellt en medelålders (icke-troende) dam på första bänken protesterade mot framställningen att till exempel rasismen skulle ha sin grund i humanismen. Detta då med tanke på att den rasistiska apartheidspolitiken i Sydafrika just hade sin grund i de kristna kalvinistiska boernas tolkning av bibeln (däribland berättelsen om Babelns torn och den så kallade Ham-teologin). Såväl överrabinen som domprosten instämde och höll med damens synsätt att man inte på ett sådant förenklat sätt kunde klandra humanismen och frikänna kristendomen.


Enligt kreationisten Anders Gärdeborn är skapelsetron själva kristendomens fundament, medan evolutionsläran är grunden för sekulär humanism. Sekulära humanister försöker attackera kristendomen genom att skjuta sönder skapelsetron som ju är kristendomens fundament. Den sekulära humanismens konsekvenser är bland annat: rasism, pornografi, abort, homosex med flera (ballonger). Ständigt dyker det upp nya otäcka följder av humanismen. Se figuren intill humanismens flagga som blåser upp nya ballonger.

En och annan kristen lyckas ibland skjuta sönder en "humanistisk" ballong medan andra kristna är i färd med att attackera denna kristen-broder (vilket antagligen ska illustrera motsättningar inom kyrkan över hur man ska förhålla sig till den sekulära humanismens livssyn och dess konsekvenser). Högst upp på kristendomens borg står en vilsegången kristen-broder som slår ett slag i luften genom att skjuta åt fel håll!

Bilden presenterades som ett svar på bland annat frågan varför kreationisterna anser att frågan om skapelsetron kontra evolution är en sådan viktig trosfråga för dem. Bildens grundidé är hämtad från boken "The lie evolution" av Kenneth A. Ham, sidan 92. Där har man för säkerhets skull förtydligat bilden med orden "Satan" under Evolution och "Kristus" under Skapelsen.

Anders Gärdeborn menade att kyrkan inte borde nöja sig med att skjuta på humanismens elaka "ballonger" som pornografi, rasism m.m. utan att den borde rikta sina kanoner mot humanismens fundament som är (hör och häpna): tron på "evolutionen". Humanismen i sin tur är i full fart med att skjuta sönder kristendomens fundament som är "skapelsetron", enligt Anders Gärdeborn.

Förföljelsemani är en besvärlig åkomma för den drabbade och oftast obegriplig för utomstående, men vad kan man göra för dessa religionsfixerade medmänniskor? Om Gärdeborn menar att vi (en del åtminstone) inom HEF-V är kritiska mot kristendomen så kunde jag ge honom rätt. Men att anklaga forskare eller allmänheten, som accepterar evolutionen som en sannolik och hållbar förklaringsmodell, att vara fientliga mot kristendomen är att missförstå alltsammans.

Jag vill här nämna några fenomen som på sätt och vis är paralleller till skapelsetron. Det tycks vara så att även de mest väletablerade fakta stundom ifrågasätts av intelligenta människor som till exempel Anders Gärdeborn. Detta är i sig nyttigt därför att allt vetenskapligt forskningsarbete kräver ett ständigt ifrågasättande. Frågan är bara hur mycket arbete och tid som de etablerade forskarna ska ägna åt att försvara idén att exempelvis jorden är rund och liknande frågor.

När jag var femton år köpte jag boken "Is de aarde rond?" (=Är jorden rund?) av Klaas Dijkstra. Om det fanns någon som var skeptisk mot allt som gick att ifrågasätta så var det jag som 15-åring. Senare hittade jag boken "Houvast aan het hemelruim" (=Handgrepp på himlavalvet) av W. van der Kamp som försvarar den bibliska uppfattningen att solen roterar runt jorden, det vill säga: det Ptolemaiska geocentriska systemet. Båda dessa två böcker på cirka 200 sidor är intelligenta framställningar med talrika fakta och "bevis" som då oftast också får stöd i bibelns texter. Alla har vi väl läst om folk som deltar i expeditioner på och runt berget Ararat för att leta efter Noas ark: det står ju i bibeln att denna strandade där efter syndafloden....

I denna genre med exempel där vetenskap och religion står som oförenliga och oförsonliga motståndare till varandra hör också den märkliga synen på människans immateriella och andliga natur. Trots att man lätt kan konstatera att till exempel alkohol, psykofarmaka, droger eller eventuella kirurgiska ingrepp i hjärnan på ett märkbart och mätbart sätt påverkar människans psyke så fortsätter den etablerade teologin att hävda människans okroppsliga och andliga natur. Det är enligt den sista förklaringsmodellen helt obegripligt att människans (påstådda) immateriella ande skulle vara påverkbar av materiella vätskor, droger och kirurgiska ingrepp i hjärnan. Däremot är detta en självklarhet och en förutsättning för den materiella synen på människans psyke.

Överrabinen Morton Narrowe gjorde överlag ett sympatiskt intryck och som expert på de gamla hebreiska texterna betonade han gång på gång att ursprungstexterna ofta är svårtolkade och ibland till synes felciterade och felskrivna. På så sätt blir en tydlig, enhetlig och odiskutabel översättning omöjlig eller åtminstone ofta mycket svår. Det måste ofta bli ett val bland övriga möjliga tolkningar, menade han.

Anders Gärdeborns kreationistiska huvudtes är att trots att variationer och mutationer inom till exempel människoarten eller bland hundar förekommer så är det omöjligt att det kan ha ägt rum någon evolution mellan arterna. Detta är lika obegripligt som att påstå: "visst kan regn och vattenströmmar påverka landskapet men att Colorado-floden skulle ha skapat Grand Canyon-dalen som är 1800 m djup och 16 km bred är helt omöjligt. Alltså måste Gud ha skapat Grand Canyon fixt och färdigt som den ser ut idag...."

Kreationisternas Gud är en klen stackare som inte klarade av att i en enda ursmäll (dvs Big Bang) "baka in" alla dessa utvecklingsmekanismer som naturen (och fossilerna) uppvisar. Detta inom parentes sagt till de som inte kan släppa gudshypotesen. Gud är bunden av handboken (Genesis) och ve den klentrogne stackare som upptäcker att verkligheten inte stämmer överens med handboken. Enligt första Moseboken måste evolutionsläran vara falsk och dessutom en attack, ett hot mot kristendomen.

Påvarna uttalade sig med samma tvärsäkerhet om solsystemet när Galileo kom med invändningar som han baserade på iakttagelser genom teleskopet. Det skulle dröja 400 år innan nutidens påve kom med en rättelse och en ursäkt. Hur lång tid behövs för kreationisterna att inse att vetenskapen har rätt också denna gång?

Under frågestunden tog jag upp kreationisternas "fördel" nämligen den att antalet "felande länkar" (=livsformer som ser ut att vara länkar mellan olika arter) hela tiden ökar allt eftersom man gräver fram fler "felande länkar". Dessutom går det då utmärkt att förklara som kreationisterna ibland gör, att denna felande länk inte alls är någon övergångsform mellan till exempel apan och människan utan är en varelse som Gud har skapat, eventuellt med tillägget att Gud härmed vill pröva den troendes trofasthet mot bibelns redovisning av hur allt blev till, och där det inte är tal om någon evolution.

Min vän Olle Åhs från Bahai-samfundet tog flera gånger ordet och försökte skapa en bro, ett gemensamt synsätt, mellan den vetenskapliga och den bibliske synen på världens tillblivelse. Bahaierna är ju besatta av idén att världens religioner går att förena och speciellt Olle Åhs är ju en "obotligt" snäll människa. Ett av felen med bahaiernas syn på religionen är att de inte inser att själva "särarten" för varje enskild religion är en omistlig beståndsdel för dess existens. I brist på en faktiskt existerande Gud kan man ALDRIG på religiösa grunder komma fram till en för alla gemensam syn på världen, livet och människans plats bland andra människor.

Med min sista fråga till panelen bad jag kreationisterna, (bland publiken fanns det några från Sion Bibel Center som delar Gärdeborns bokstavstro) att studera FN-deklarationens innehåll och kritisera den eller oss sekulära humanister ifall vi inte lever upp till dess människosyn. Det skulle i alla fall vara en mera rättfram metod än att måla upp nidbilder om oss ateister och sekulära humanister som orsak till rasism osv.

Därefter riktade jag mig till de övriga i panelen och påpekade det orimliga i att blanda in en allsmäktig skapargud i världens tillkomstssaga. Jag sa: "tänk om världen skapades för varken 18 miljarder eller 6000 år sen utan blev till för, låt oss säga, två timmar sen. En allsmäktig skapargud är ju fullt kapabel att kreera varelser som har egna minnen som om de hade levt ett helt liv och haft en lång världshistoria bakom sig". Som väntat kom det ingen kommentar på denna framställning, heller.

Släktskapet med våra kusiner, primaterna, står oss skrivet på näsan. Det framgår av genforskningens resultat och framgår påfallande klart när man tittar på alla dessa fantastiska naturfilmer (på teven), vilka dokumenterar apornas liv, deras sociala struktur, psyke och beteende mm.

Skapelsetron, den som redovisades av Anders Gärdeborn, är alltid ytterst selektiv, dvs. den väljer ut vissa bibelstycken som handlar om skapelsen, Noas ark, med flera avsnitt. Däremot struntar man helt i Jahweh-gudens övriga regler och budord. Mig veterligt lever ingen kreationist som en renlärig jude som äter koscher-mat, avstår från blodmat, offrar djur till Guds ära (på balkongen kanske?), respekterar bildförbudet (som ingår i dekalogen men som redan Luther tyckte var för mycket begärt) eller håller någon av de övriga cirka 600 levnadsregler som Moseböckerna handlar om. Kort sagt, religionens absurditeter blir oftast mest och bäst synliga hos de bokstavstrogna.

Denna redogörelse för paneldebatten skickas till samtliga omnämnda deltagare för kommentar. Deras eventuella synpunkter kommer att redovisas i Botulf-bladet. Vi avslutar med VLT:s notis om debatten, och några lästips för "evolutionister".


Olika besked om skapelseberättelsen           Notis i VLT.

Diskussionens vågor stod emellnåt höga i en fullsatt Bäckbykyrka i söndags eftermiddag. Tre tunga potentater inom sina respektive områden förklarade sin syn på världens tillkomst under en debatt med rubriken "Gud, Darwin eller både och?"
För Svenska Kyrkan deltog domprosten i Västerås, Anders Björnberg. Föreningen Genesis i Sverige representerades av dess ordförande, västeråsaren Anders Gärdeborn, och för att ge rättvisa åt en berättelse skriven av judar för judar, fanns också överrabinen i Judiska församlingen i Stockholm, Morton Narrowe, på plats.
Domprosten och rabbinen stod varandra mycket nära i tolkningen av den bibliska skapelseberättelsen. De ansåg att det är omöjligt att göra en ordagrann tolkning av en bok som rymmer så mycket av en muntlig tradition. Anders Gärdeborn menade å sin sida att, om bibeln är rätt översatt, varje ord skall tolkas bokstavligt.
Arrangörer var Västerås stift, Lundby församling, Evangeliska fosterlandsstiftelsen i Västerås samt studieförbunden SKS och KFUK-KFUM.

Värt att läsa:

Charles Darwin: "Om arternas uppkomst"
(ingen borde diskutera ämnet som inte har läst
denna lättlästa, vackra och rikt illustrerade bok).
Richard Dawkins: "Den själviska genen".
Richard Dawkins: "Den blinde urmakaren".
Richard Dawkins: "River out of Eden".
Marianne Rasmuson: "Genetik, från Darwin till DNA".
Tim M. Berra: "Evolution and the myth of creationism".
Sverker Johansson, Hans-Olof Ericson,
Per Green, Torbjörn Lindelöv:
"Tro och vetenskap". (Tankar till undrande studenter och lärare inom skola och barnomsorg)- 24 sidor, 1994.
P.C. Jersild: "Darwins ofullbordade"
- Om människans biologiska natur.
Tidskriften Folkvett nr 1-1993 Sverker Johansson.
Tidskriften Folkvett nr 1-1996 Dan Larhammar.


Härnedan följer Anders Gärdeborns svar med anledning av ovanstående artikel.

I förra numret av Botulf-bladet refererade Christiaan Vos ett seminarium i Bäckbykyrkan med titeln "Darwin, Bibeln eller både och?" Jag var en av deltagarna i panelen och presenterade den bibliska skapelsetron samt föreningen GENESIS, som har som syfte att sprida densamma. Christiaan har erbjudit mig att bemöta hans kritik mot min ståndpunkt i detta nummer av er tidning. Trots att Christiaans och mina utgångspunkter är fullständigt olika, och trots att hans kritik stundtals var mycket tuff, uppskattar jag mycket hans ärlighet och hans vilja att låta båda sidorna komma till tals. Då jag nedan bemöter några delar av Christiaans kritik är det därför min uppriktiga ambition att avstå från varje form av påhopp samt att vara så saklig jag kan.

CV inleder med att förklara att evolutionsläran är så självklar att den upphört med att vara en forskningsfråga.
Jag håller med honom i den senare delen av detta påstående. Evolutionsläran ifrågasätts inte, och får inte ifrågasättas, på vetenskapliga institutioner, i skolor och i massmedia. Men detta, menar jag, är en del av problemet. När en lära (jag vill till och med kalla den en tro) blivit så etablerad att den inte längre behöver utsättas för prövning, är risken stor att den får dogmatisk karaktär.
Jag blir därför förbryllad när CV senare i sin artikel kritiserar hur "påvarna" motarbetade Galileo och hans upptäckter. Ser inte CV den historiska parallellen?
Visserligen är både den som ifrågasätter, den som ifrågasätts och det som ifrågasätts olika, men den gemensamma nämnaren är att båda tidsepokerna har en etablerad lära som inte behöver och inte får ifrågasättas. Den som gör detta anses antingen som illvillig, okunnig eller dum. Galileo hade ett vetenskapligt resonemang som ingen ville ta på allvar. På samma sätt vägrar många humanetiker idag att lyssna till kreationisternas vetenskapliga resonemang. Man etiketterar det helt enkelt som "tro" och får på så sätt ett legitimt skäl att slå dövörat till.

Jag skulle kunna acceptera att evolutionsläran inte längre behöver diskuteras, om den vunnit sin status på vetenskapliga grunder. Men så är inte fallet. Den evolution som vi kan observera i naturen är den så kallade mikroevolutionen, dvs variationer inom en given grupp av växter eller djur. Denna variation är helt uppenbar och förnekas inte av någon som är insatt i ämnet. CV pekar också i sin artikel på att även kreationister håller med om den. Men problemet för en evolutionsförespråkare är att steget från mikro- till makroevolution, dvs evolution mellan huvudgrupper av växter och djur, är helt och hållet ett spekulativt steg. Evolutionsläran är alltså grundad på spekulation och inte på observation. Darwin var medveten om detta men trodde att fortsatt sökande bland fossilen skulle frambringa de mellanformer evolutionsläran är i sådant behov av. Detta har emellertid inte skett vilket också många evolutionistiska forskare idag medger. Evolutionistisk forskning i frontlinjen sker därför inte bland fossiler idag, utan har flyttat sig mot biokemi och genetik.

CV jämför mikro- och makroevolution med vattenströmmar. Han menar att eftersom dessa bevisligen kan påverka landskapet i liten grad, så måste de också kunna skapa Grand Canyon. Och visst har han rätt i detta, men parallellen till mikro- och makroevolution är dock felaktig. Skillnaden mellan "litet" och "mycket" erosion är nämligen rent kvantitav medan skillnaden mellan mikro- och makroevolution är kvalitativ. Mikroevolution är exempel på ett sekventiellt system med gradskillnader mellan de olika individerna, och där grupptillhörigheten för en viss individ ofta är en ren definitionssak om var gränserna skall gå. Makroevolution däremot beskriver ett hierarkiskt system där gränserna mellan olika grupper är entydiga och utan mellanformer. Detta senaste påstående kan diskuteras så länge man indelar djur och växter i grupper utifrån utseendemässiga kriterier, som ju inte är entydiga. Men på senare tid har vi fått biokemiska metoder att dela in naturen på matematiska grunder. (Detta kan till exempel göras genom att titta på procentuella skillnader i aminosyresekvensen hos vissa proteiner). Och resultaten visar på en entydig hierarkisk uppdelning i grupper och undergrupper, utan sekvenser eller mellanformer mellan grupperna. Eftersom (den observerade) mikroevolutionen utgör en sekvens mellan grupper kan den alltså inte extrapoleras till (den spekulerade) makroevolutionens hierarkiska gruppstruktur. (Ovanstående resonemang kan också anföras mot det vanliga argumentet, inte minst från humanetiker, att varje nyfunnen mellanform skapar två nya luckor som kreationisterna hävdar måste fyllas av nya mellanformer).

Nu till något helt annat, som inte har med evolutionslärans vetenskapliga status att göra, utan med dess etiska konsekvenser. CV menar att jag hävdat att rasism har sin grund i humanism. Jag känner mig både felciterad och feltolkad i detta. Det är mig helt främmande att tro att min gode vän Christiaan Vos, eller humanetiker i allmänhet, är rasister. Vad jag menar, och vad min bild i CV:s artikel också illustrerade, är att både humanismen och rasismen har samma grund, nämligen evolutionsläran. Låt mig förklara.

I evolutionsläran finns inga andra drivkrafter än slump, tid och materiens inneboende egenskaper. Det finns ingen som har tänkt eller menat något med människan. Hon har inget syfte eller destination utan hon är bara ett resultat av naturens kalla och nyckfulla krafter. Med detta antagende (för det är lika mycket ett antagande som antagandet att det finns en Skapare) finns det ingen som står bortom eller över människan. Hon ansvarar inte för någon. Ingen "yttre" bryr sig om henne, och hon behöver inte bry sig om någon. Människan blir sig själv nog, antingen enskilt eller i kollektiv. Därför är humanism i olika former en ideologisk konsekvens av utvecklingsläran.

Men hur kan rasism vara det? Jo, evolutionsläran lär ju att växter och djur befinner sig på olika utvecklingsstadier mellan amöba och människa. Om detta är sant är det ju ytterst osannolikt att alla idag levande människoraser kommit exakt lika långt i utvecklingen. Såvitt jag kan se finns det bara tre möjliga utvägar ur detta dilemma:
1. Om utvecklingsnivån har med individens värde att göra blir olika människoraser olika värda och rasismen står om hörnet.
2. Om utvecklingsnivån inte har med individens värde att göra har vi å andra sidan ingen grund att hävda att människor är mera värda än djur. Denna slutsats tror jag är mer vanlig hos humanister idag än den i punkt ett.
3. Den tredje möjligheten är att kategoriskt hålla fast vid att alla människoraser kommit exakt lika lång i utvecklingen. Denna inställning blir dock litet av ett önsketänkande eftersom slutsatsen inte på något logiskt sätt följer på den grundsyn man valt, dvs evolutionstanken. Jag tror att många av dagens extrema jämlikhetsrörelser beror på detta, eftersom minsta olikhet mellan människor blir ett hot mot antagandet att vi alla kommit lika långt i utvecklingen.

Som kristen behöver jag inte hamna i detta dilemma. Jag tror inte alls att vi är resultatet av en blind utvecklingsprocess utan att vi har en Skapare som satt oss på denna jord med ett bestämt syfte. Och Skaparen har gjort alla mä,nniskor "till sin avbild". Vad som menas med detta kan vi naturligtvis diskutera länge, men det säger mig att alla människor har samma värde, och ett unikt värde i förhållande till djuren. Och denna slutsats följer konsekvent utifrån den grundsyn jag har, dvs ändamålsenlig skapelse, utan några logiska språng.

Slutligen vill jag bemöta CV:s kritik över att kristna lämnar frågan om Guds upphov därhän. Visst gör vi det. Men det finns en anledning till det. Frågan om Gud och hans upphov står nämligen utanför vetenskapens kompetensområde. Jag är själv en ivrig anhängare av god vetenskap och upptäckter på naturvetenskapens område intresserar och fascinerar mig mycket. Men vetenskapen arbetar bara inom en del av verkligheten. Det finns delar av verkligheten som står utanför vetenskapens arbetsdomäner. Men de är inte mindre verkliga eller sanna för det. De är bara inte tillgängliga för den vetenskapliga metoden. Hit hör frågan om Gud. Och här gör materialister (och humanetiker?) en logisk kullerbytta. De menar att eftersom Gud inte är tillgänglig för den vetenskapliga metoden så existerar han inte. Detta är att upphöja vetenskapen till den enda källan för kunskap om verkligheten, något som i sig är en trosföreställning. Antagandet (att vetenskapen är enda källan till kunskap) är naturligtvis omöjligt att bevisa med vetenskap, eftersom vetenskapen bara uttalar sig om saker inom sitt kunskapsområde.

Jag tackar ytterligare en gång för denna möjlighet att bemöta Christiaans artikel. Jag fortsätter också gärna dialogen med HEF-V om vi kan hitta någon lämplig form.

Anders Gärdeborn. Ordf. i "GENESIS".

Senaste nytt:
Från föreningen VETENSKAP OCH FOLKBILDNING fick vi nyligen veta att
kreationisten och redaktören för tidskriften "Genesis" Mats Molén har tilldelats
utmärkelsen "Årets Förvillare" för år 2002.          Grattis! VoF, för ett riktigt val.

E-mail till Christiaan: Christiaan Vos Eller: Vos Christiaan