Prof. Dan Larhammar
och kyrkan.
|
Sedan jag lämnade kyrkan och religionen för drygt 30 år sen har jag litet då och då haft behov, att allvarligt undersöka om jag gjorde rätt. Det kan ju tänkas att jag har missat något väsentligt, att jag "kastat barnet med badvattnet" när jag lämnade den religiösa tron. Därför lyssnar jag ofta på radions morgonandakter och följer diverse religionsprogram på radio och teve. Jag vill inte lura mig själv, vill veta om jag har valt rätt och vill vara rätt informerad när jag beskriver och kritiserar den kristna tron. Torsdagen den 30:e sept. (1999) fick jag tillfälle till en sådan kristendomsgranskning. Då hade S:ta Katharina-stiftelsen, på Sturegatan 54 i Stockholm, ordnat ett debattmöte under rubriken "Gud – ett hjärnspöke?", som en direkt följd av Svenska Dagbladets rubriceringskonst kring Prof Dan Larhammars artiklar under sommaren. Det var helt uppenbart att hans artiklar den 24:e juli och den 22:a aug. i SvD. om elektro-magnetiska experiment i hjärnans närhet hade oroat de kristna och vållat mycken turbulens. Förutom Larhammar deltog Prof Carl-Magnus Stolt (se hans synpunkter i SvD. 990822) och Prof Lars Gyllensten i panelen. Debattledaren var Madeleine Åhlstedt som är direktor för S:ta Katharinastiftelsen. Prof Larhammar började med en lärorik exposé över hjärnforskningen under många sekler. Via Volta och Galvani som utforskade den animaliska elektriciteten kom han in på våra egna erfarenheter av ofrivilliga muskelryckningar, vårt minne, hallucinationer och drömmar som redan för urtidsmänniskan kunde tolkas som en fingervisning om en möjlig värld utanför den verkliga världen. Han avslutade med dagens hjärnforskning där man anser att jag-känslan är belägen i vänstra hjärnhalvan och att konkurrensen mellan hjärnhalvorna, spontant eller under påverkan av droger eller magnetism ibland kan ge upphov till en "religiöst" tolkad närvarokänsla. Carl-Magnus Stolt, prof i humanistisk medicin, åberopade Penfields studier som visade att man genom stimulering av människans hjärna kan framkalla exempelvis doften av lavendel eller att man hör ett musikstycke av Mahler. Men han menade att man utifrån dessa experiment inte kan dra slutsatsen att lavendel eller Mahlers musik inte finns i verkligheten. Larhammar påpekade dock senare att dessa "konstgjorda" upplevelser av lavendel och Mahlers musik var minnen av tidigare upplevelser och att liknande upplevelser under experimenten av Gud eller Jesus kunde tolkas som just framkallade minnen av tidigare berättelser och bilder av dessa gestalter. Prof och författaren Lars Gyllensten uppehöll sig, även han, länge vid frågan om försökspersonernas upplevelser i Persingers elektromagnetiska experiment var förut upplevda minnen. Han ansåg att en del i Larhammars artiklar styrdes av arrogans även om hans andra artikel hade en mera ödmjuk ton. Larhammar förklarade att försökspersonernas upplevelser var autentiska och att några lämnade försöksrummet och skrek att djävulen var därinne. Bland publiken i Katharinastiftelsens lokal som var helt fullsatt fanns åtskilliga präster och två biskopar. Emeritus ärkebiskop Bertil Werkström utkrävde upprepade gånger större ödmjukhet av Larhammar och sa att vetenskapen idag har en övertro på förmågan att tolka verkligheten. Jag tyckte att dessa uttalanden var mycket pinsamma och generande för kyrkans del. Larhammar påpekade här att de personliga religiösa upplevelserna alltid ges tolknings-företräde, på bekostnad av kritisk granskning av påstådda fenomen och upplevelser. I Psaltaren 53 sjunger kung David: "Dårarna säger i sina hjärtan: det finns ingen Gud. Fördärv och styggelse är deras onda verk, ingen finns, som gör vad gott är". Denna syn på oss ateister är inget som man skäms för i dagens kyrka, utan den framkom i all sin arrogans också nyligen i en insändare i Svenska Kyrkans Tidning nr. 39/99 sid. 3 där man ställer frågan: "Är möjligen Dan Larhammar och ateister i övrigt åsnor?" För min personliga del föredrar jag att vara åsna framför att vara kristen! Om det är någon som borde tillämpa större ödmjukhet då är det Svenska Kyrkan. Alltifrån dess högsta företrädare på biskopsnivå till skribenterna i dess främsta tidning. Det är dumt att kasta sten i glashus. Em. biskop Henrik Svenungsson påstod därefter på fullt allvar att hans tro inte på något sätt berördes av Persingers experiment och Larhammars artiklar. Då bör man direkt fråga sig varför han fanns där överhuvudtaget. Än mera anmärkningsvärt var det att salen var fullsatt och att det i kafferummet ovanför fanns många som följde debatten via högtalarna eftersom de av brandsäkerhetsskäl inte fick släppas in i salen i källarplanet. Eller som SvD:s redaktör och initiativtagare till artiklarna, Fredrik Sjöberg, förklarade att det var som att utlösa en lavin av reaktioner per post, fax, telefon och e-post av motståndare och förespråkare till Larhammars redovisning av vetenskapliga fakta. Nej, detta "oberörbarhets-argument" har jag för länge sedan redan kallat "staketet". Samtalet mellan en kristen-troende och en ateist kan man föreställa sig som en katt-och-råtta-lek inom en inhägnad. Man kan hålla på bra länge i god samförstånd tills marken blir för varm under den kristnes fötter. Då hoppar han över staketet och säger "så här tror jag bara, trots dina smarta argument". Eller med andra ord "här bakom staketet kan du inte ta mig". Biskop Svenungsson retade sig också på Larhammars tal om Guden eller Gudar, närmare bestämt på hans påstående: "Den som tror på en enda gud har redan förkastat tusentals andra. Alla är de kulturellt betingade minnen som saknar motsvarighet utanför våra hjärnor". Svenungsson betonade, nästan upprörd, att: Gud är Gud! Och Gud är en! Ett argument som inte på något sätt imponerar på oss sekulära humanister som väl känner till religionshistoria och nutidens teologiska stridigheter om guds väsen. Vore gud "en" då skulle alla kunna förstå hans avsikter på ett otvetydigt sätt. Så är dock inte fallet. Margit Sahlin är Katharinastiftelsens Grand Old Lady. Hon var en av Svenska kyrkans tre första kvinnliga präster och har alltid sökt skapa en dialog mellan olika livsåskådningar. Jag lyssnade någon gång på sextiotalet på ett av hennes föredrag i Gamla Stan då jag ännu var aktiv inom kyrkan. Hon var nästan arg och irriterad på Larhammar och ansåg att det måste finnas naturliga förklaringar till försökspersonernas reaktioner. Men Larhammar betonade för kanske trettioelfte gången att han inte ansåg att Guds existens var motbevisad med de elektriska experimenten i Kanada. Och att det dessutom var oerhört svårt att bevisa att något inte finns. Däremot, fortsatte Larhammar, har jag svårt att tänka mig att en Gud skulle sända religiösa upplevelser till försökspersoner i samma ögonblick som forskaren slår på strömmen. Därmed fick han den till övervägande delen kyrkliga publiken att skratta. Ett stort antal personer ur publiken deltog i debatten och jag kan bara beklaga att jag inte hade tillgång till en bandspelare för att dokumentera de många synpunkter som lades fram. Carl-Magnus Stolt avslutade med sin människosyn som en homo-triplex dvs "kropp-ande-själ". Lars Gyllensten ansåg att "Gud finns inte i våra hjärnor. Men Gud spelar på våra hjärnor som på en klaviatur". Och Dan Larhammar åskådliggjorde vetenskapens mödosamma arbete med många observationer och experiment som i slutändan ger enstaka sanningskorn i vår kunskapspyramid, medan den religiösa trosvärlden bygger på enstaka uppenbarelser som byggs ut till komplexa teologiska katedraler – eller upp-och-nedvända pyramider. Och mycket av religionens teoretiska arbete går ut på att vidmakthålla balansen i dessa labila konstruktioner. Christiaan Vos. |
Svenska Kyrkans Tidning har under hösten flera gånger uppmärksammat Dan Larhammar, intervjuat honom, publicerat insändare, lämnat ordet fritt osv. Här redovisar jag först ett avsnitt (ur KT nr 38) där tidningens redaktion har synpunkter på Larhammars påstådda "biologism". Därefter följer Larhammars replik.
Professor Dan Larhammar, numera känd för sin teori om att Gud är ett hjärnspöke, reagerar på denna veckas debattsida mot att Kyrkans Tidning "anklagat" honom för biologism. Biologism är det när man gör normativa tillämpningar av biologiska rön, skriver Larhammar, och frånsvär sig sådana böjelser. Han tolkar begreppet mycket smalt. Någon slutgiltig definition finns inte men en vedertagen tolkning är att se biologism som en strävan att förklara mänskliga beteenden och företeelser med biologiska modeller på bekostnad av andra, till exempel teologiska, modeller. Enligt denna vanliga definition måste Dan Larhammars tes om att Gud inte är något annat än en serie reaktioner i människans hjärna ses som ett illustrativt exempel på biologism. (KT-redaktionen)
Replik:
"Naturvetenskapen har gång på gång tillbakavisat kristendomens uppfattningar om hur verkligheten ser ut. Det är inte otänkbart att också föreställningar om gudar kan komma att visa sig överflödiga genom fortsatt forskning, menar Dan Larhammar. Han bemöter också påståenden om att han står för ett biologistiskt synsätt."
|
Inte mindre än sex artiklar har nyligen publicerats i Kyrkans Tidning på temat vetenskap och religion, de flesta med anledning av mina två artiklar om grunderna för religiösa upplevelser i Svenska Dagbladet 24/7 och 22/8. Jag beskrev bland annat forskning i Kanada med en hjälm som kan alstra ett magnetfält vid hjärnans tinningslober. Många av försökspersonerna rapporterade en känsla av frikoppling från kroppen och en känsla av en främmande närvaro. Dessa upplevelser tolkades olika beroende på varje persons religiösa bakgrund. Resultaten är inte det minsta överraskande för dagens religionspsykologer och hjärnforskare. Den sociala bakgrundens betydelse för religiösa tolkningar är känd sedan länge och liknande helt autentiska upplevelser kan framkallas med både elektricitet, läkemedel och droger. Jag berättade också att så kallade utanför-kroppen-upplevelser och nära-döden-upplevelser kan ha naturliga förklaringar utifrån kända fysiologiska processer i hjärnan. Sådana upplevelser kan ha inspirerat människor till föreställningar om ett liv efter döden där man skulle kunna träffa avlidna nära och kära samt religiösa gestalter. En mycket rimligare förklaring är att upplevelsen framkallas av minnen – av personer och religiösa myter – som aktiveras i en döende persons hjärna. Slutligen diskuterade jag hur religioner kan ha uppstått under människans evolution och främjats av medvetandets och språkets utveckling, av människans sökande efter sammanhang och av sociala strukturer. Mot denna bakgrund förefaller det rimligt att religiösa upplevelser helt och hållet utspelar sig inuti människors hjärnor – utan någon motsvarighet i verkligheten utanför. Gudarna är en biprodukt av jaget och inte verkliga övernaturliga väsen. Denna forskning har anklagats för att vara reduktionistisk trots att den gjorts inom områdena psykologi och neurofysiologi, högt över molekylär och cellulär nivå. Samtliga kritiker har blandat ihop reduktionism med den viktiga naturvetenskapliga principen om Ockhams rakkniv, det vill säga att ständigt söka den enklaste förklaring som är förenlig med alla kända fakta. En artikel i Kyrkans Tidning nummer 35 angrep forskning om människan genom att rada upp ett flertal begrepp som är negativt laddade, nämligen biologism, sociobiologi och rasism. Jag anklagades specifikt för att vara biologist. Emellertid användes termen biologism helt synonymt med biologi, alltså läran om livet. Med biologism brukar avses att biologiska resultat används i normativt syfte eller att biologisk kunskap misstolkas eller hårdras. Jag har kategoriskt tagit avstånd från normativa tillämpningar av biologiska rön. Evolutionära resonemang kan inte användas normativt om framtiden av det enkla skälet att evolutionen sker genom slumpmässiga mutationer och kan aldrig blicka framåt. Min slutsats att religiöst grundade argument inte bör ha automatiskt tolkningsföreträde kan möjligen beskrivas som en normativ utsaga men är i total överensstämmelse med FN:s stadga om mänskliga rättigheter. I Kyrkans Tidning nummer 34 skrev domprosten i Växjö, Johan Unger, att en gudsupplevelse som framkallas med magnetism inte utesluter att en verklig gud existerar, eftersom även en upplevelse av ett träd kan framkallas på detta sätt. Det som sker i båda fallen är emellertid att minnen aktiveras. Den som upplever ett träd vid artificiell stimulering av hjärnan har tidigare sett träd och har minnesbilder lagrade – stimuleringen av hjärnan ger ingalunda upphov till ett verkligt träd som kan observeras av andra. Den som vid stimuleringen får en religiös upplevelse och ser religiösa gestalter aktiverar med all sannolikhet minnen av (människoframställda) bilder och berättelser om dessa gestalter. Att minnen och inte verkliga övernaturliga väsen ligger till grund för religiösa upplevelser illustreras tydligt av att Emanuel Swedenborgs änglar tog honom med till de planeter som på 1700-talet var kända av naturvetenskapen, däremot inte till dem som skulle komma att upptäckas senare. Swedenborg aktiverade minnesbilder av sådant som var känt, han var inte ute på några transcendentala änglafärder i solsystemet. Både Johan Unger och jag är "mjuka objektivister" eftersom vi inser att vår kunskap om ett betraktat träd i viss mån beror av betraktaren själv. Om betraktaren har avvikande färgseende kommer upplevelsen att bli annorlunda än hos en individ med normalt färgseende. Skillnaden mellan Unger och mig är denna: om endast en människa kan se ett visst träd (eller en gud) vid ett visst tillfälle, medan såväl andra människor som apparatur misslyckas med att registrera det (den), så anser jag att det är rimligast att anta att trädet (guden) inte existerar i den fysiska världen utan endast som en minnesbild i den enskilde betraktarens hjärna. Det finns otaliga exempel på sådana hallucinationer. Johan Unger tycks däremot anse att trädet (guden) icke desto mindre måste existera. Och inte nog med detta, guden tycks dessutom ha kosmisk signifikans och kan förklara universums uppkomst och livets mening. Unger försöker få mig till att vara scientist, det vill säga tro "att allt kan beskrivas och förklaras i (natur)-vetenskapliga termer och kategorier". Jag är ingalunda scientist. Men det krävs viss baskunskap om naturvetenskap för att veta vad som kan beskrivas i natur-vetenskapliga termer och vad som inte kan. Det är möjligt att naturvetenskapen inte kan "säga något om Gud". Speciellt om det inte finns några gudar att säga något om. Men att i förväg ha den ståndpunkten är en förutfattad mening som endast fortsatt forskning kan besvara. Att som Johan Unger hävda att "Gud inte spelar på naturvetenskapens arena" är inget annat än grov historieförfalskning. Religioner har bevisligen haft mycket kategoriska uppfattningar om frågeställningar som kunnat undersökas vetenskapligt och där det dessutom visats att religionerna haft fel. Universums organisation och dess ålder är två dramatiska exempel på att kristendomen haft fel men högst motvilligt erkänt sig överbevisad. Samma sak gäller evolutionen där katolska kyrkan först 1996, efter 137 år och tio påvar, kom till insikten om att "evolutionen är mer än en hypotes" Om Johan Unger nu anser att just hans gudsbegrepp inte längre spelar på naturvetenskapens arena så beror det på att han insett att den naturvetenskapliga bevisningen är starkare än den religiösa mytologin. Om ingen läsare av Kyrkans Tidning reagerat över Ungers historierevision är det beklämmande. Om sådan historierevision får stå oemotsagd av Svenska kyrkans företrädare är det illa ställt både med det interna debattklimatet och kunskapsnivån. Människan och hennes fascinerande sätt att fungera, inklusive hjärnans märkliga mekanismer, har tillkommit genom en evolutionär process enligt biologiska principer. Våra kulturer har accelererat människans utveckling som social varelse men vi kan inte förneka vårt biologiska ursprung. Tvärtom, det kan hjälpa oss att förstå oss själva och våra kulturer. Frågan är vad som blir kvar för gudsföreställningarna att försöka förklara. Om ens något. |
Christiaan Vos.