Hotet mot bibeltron

Ingen, varken ateisten eller den Jesustroende, kan förstå vår kultur och språkliga uttryck utan bibelkunskap. En av Monty Python-gängets bästa filmer: "Life of Brian" skulle förbli obegriplig och torftig utan goda kunskaper i evangeliernas berättelser om Jesus liv och gärningar. Men mycket av det som liberalteologin och den kritiska bibelforskningen nuförtiden kommit fram till är så gott som obekant för många låtsastroende vars tro i huvudsak borde stavas: "kulturtradition". En schweizisk teologiprofessor, H. Conzelmann, uttryckte det så här: "Kyrkan lever av att resultaten av den vetenskapliga Jesu-liv-forskningen inte blir allmänt kända". Detsamma kan sägas om hela bibeln. Frikyrkliga med en mer autentisk kristen tro och vilka inte drar sig för personliga uppoffringar för sin tro, ser däremot vetenskaplig bibelforskning som ett djävulens verk. De älskar vetskapen om att vara frälst och att efter sin död bli upptagna till himmelriket hos Jesus och störs inte mycket av tanken att de allra flesta – med felaktig tro eller vantro – ska pinas i all evighet.

Humana bibelord

Innan jag här beskriver bibelläsandets avigsidor måste jag dock först betona att det även för oss sekulära humanister finns några sant humana Jesus-ord. Dit hör liknelsen om den barmhärtiga Samariten som är en av de få ställen där han framhåller en välgärning för dess egen skull och inte, som oftast, för att få en belöning eller undvika straff. Ingen sann humanist kan väl heller anmärka något mot Den Gyllene Regelns princip eller kärleksbudskapet. Men tillåt mig dock att påpeka att dessa redan fanns hos de flesta kulturer och vishetsläror långt innan Jesus ens var påtänkt. Självfallet innehåller Gamla Testamentet (GT) också mycket högstämd poesi som i Höga Visans texter.

Bibelns språk

Kampen om ursprunget

Frikyrkliga däremot behöver knappast några historiskt-vetenskapliga noter. För dem gäller att bibelöversättarna är vägledda av den Heliga Anden, att textkällorna inte är manipulerade av opålitliga filologer samt att de påstådda profetior om Kristus i GT inte försvinner med anledning av den moderna bibelforskningens senaste rön. Under hela vår tideräkning har det pågått en utdragen kamp mellan olika exegeter och bibelforskare om det "rätta ordet". Facklitteraturen är stor och oöverblickbar. Beskyllningar och klander för fusk, otillåtna tillägg eller strykningar förekommer ofta. I några korta manuskript: "Vilken Bibel" och "Sanningen bakom 1917 års kyrkobibel" av Bo Hagstedt, beskrivs en del av den historiska kampen om det sanna ordet. Man kan ju förstå att det för rättrogna fundamentalister måste vara en fasansfull tanke att man inte skulle kunna lita på att Guds Heliga Ord som man håller i sin hand är sant, oförfalskat och ursprungligt. Att också trosbekännelser kan manipulera bort oönskade textdelar är känt. I Luthers Lilla Katekes och hos Katolikerna är det s.k. "bildförbudet" helt borta, se 2 Mos. 20:4-6, medan den finns kvar hos de grekisk-ortodoxa och protestantiskt reformerta kyrkorna.

Biblisk fiktion

Hela tanken på en oförfalskad ursprungstext är en fiktion eftersom bibelns ursprungstexter själva uppvisar många dubbleringar och upprepningar som måste ha tillkommit under en lång process samt "förutsägelser som måste ha skrivits i efterhand". Ett dubbleringsexempel hittar vi i 1 Mos 20 där Abraham inför filistéernas konung Abimelek påstår att hans hustru Sara i själva verket är hans syster. Sex kapitel längre fram påstår patriarken Isak (Abrahams son) att hans hustru Rebecka är hans syster inför samma Abimelek!! Alf Henrikson skriver i Biblisk Historia: "Praktiskt taget samma historia har ju tidigare berättats om Abraham, och eftersom sådant kurragömma knappast är ärftligt kan man förmoda att texten har råkat i oordning och upprepning här, helst som det är bråk om brunnar även denna gång och Abimelek lämnar ifrån sig Rebecka lika prompt som han sägs ha gjort med Sara". Huvudfelet med den kristna tolkningen av bibeln är att man har bedrivit idolisering "avguderi" med denna västerlandets stora mytbok. Man har ofta betraktat det som en bok istället för 66 olika med skilda teman, stil, bakgrund osv. Det vore lika absurt som om jag valde ett 60-tal helt olika verk med poesi, fackböcker, historia, lagtexter, fiktion osv. och skulle försöka hitta en "röd tråd" i denna slumpmässigt utvalda samling böcker. Inte kan det vara konstigt att man då hittar tiotusentals röda trådar i bibeln, lika många som det finns religiösa samfund, kyrkor, sekter och trosuppfattningar med biblisk anknytning runtom i världen.

Fundamentalism

Frågan om vem som är fundamentalist bör här ses som den som mot bättre vetande tror att bibliska under är sanna. Kort sagt, om tron på Jesus uppståndelse från döden är ett absolut kriterium för kristen tro, då torde det inte kunna finnas troende kristna som inte är fundamentalister. Gemensamt för all religiös tro är ju bl.a. behovet av en fast grund, ett fundament, att stå på mitt i det osäkra gyngfly som vi kallar liv. Däremot finns det graderingar mellan fundamentalister. Att en filologisk och vetenskaplig nyöversättning skulle mötas av misstro av mer konservativa kristna och frikyrkliga var väntat. Det har också gjorts diverse alternativa revideringar av bibeln under seklet.

Konkurrerande skrifter

Laestadianerna utgav 1976 på nytt en faksimilutgåva av hela Karl XII:s kyrkobibel, som trycktes första gången 1703. Självklart har denna bibel ett väldigt ålderdomligt språkbruk men för dessa kretsar gäller: ju äldre desto bättre. Möjligen har vi här också att göra med det som inom hinduismen är bekant som ett "mantra" (ett ord som upprepas under meditationen) – genom den uråldriga bibeltexten beträder den troende helig mark och lämnar därmed det profana och vardagliga, genom språket. År 1983 startade de bibeltrogna från olika frikyrkliga samfund sitt översättningsprojekt Stiftelsen Svenska Folkbibeln. År 1996 var NT klar och 1998 även GT, allt inom en budget på 4,5 Mkr. Några apokryfer finns inte med, det vore ju blasfemi. Skillnaden mot Bibel 2000 är att Folkbibeln är "teologiskt korrekt" (för de samfund som står bakom den) medan Bibel 2000 (förhoppningsvis!) främst ska vara språkligt och kulturhistoriskt korrekt.

Bibelns gudsbild

När någon under ett samtal använder begreppet "Gud" måste man alltid först fråga: "vilken Gud menar du?" (eftersom Gud alltid är ett personligt och subjektivt koncept och aldrig något faktiskt och objektivt existerande). När det gäller bibelns gud är det oftast betydligt lättare. Honom känner jag väl från min uppväxttid. Han som uppdrog åt Joshua, alla krigsherrars stora idol, att ödelägga, bränna och mörda invånarna i Jeriko och andra städer i det förlovade landet. Oftast med tillägget "och de gav till spillo allt vad som fanns i staden, både män och kvinnor, både unga och gamla, likaså oxar, får och åsnor, och slog dem med svärd". Det har ofta sagts (men ännu inte accepterats av kristna) att "detta är ju etnisk rensning!" som i Kosovo, dock här med gudomligt bemyndigande! Kristna fortsätter ändå med sitt mantra: "Gud är god". Om det är sant då är också Hitler, Saddam Hussein m.fl. goda. Den förstnämnde lät ju, om man bortser från förintelsen, bygga motorvägar och genomförde flera kampanjer för att få folk att sluta röka!! Men, ingen nyöversättning kan dölja den vidriga stanken från blod, rök och folkmord, från grymma prövningar och despoti som väller fram ur GT från en gud som enligt Tomas Videgård (Ordfront Magasin 5-98) lider svårt av en narcissistisk personlighetsstörning.

Uppblåst, med svag självkänsla

Videgård skriver om Jahweh-gudens särdrag: "Gud säger om sig själv: Jag är störst, mäktigast, allvetande och ofelbar. Jag kräver att mitt folk ständigt prisar mig för det". Samtidigt – om Gud verkligen vore så alltigenom stor och ofelbar, varför är hans självkänsla ändock så svag? Varför behöver han dessa upprepade lovprisningar och offer? Varför reagerar han så starkt på minsta antydan till kritik? Gud verkar både "vara hotad av människorna – och i behov av dem". Ta t.ex. Ussa (2 Sam. 6:6-7, 1 Kron. 13:9-10) som i bästa välmening sträckte ut sin hand mot förbundsarken (som var Guds "portabla" altare) eftersom oxarna som drog fram arken snavade. Ja, då föll Ussa död ner eftersom Gud hade sagt att ingen utom vissa utvalda fick röra arken. En annan gång läser vi om Jakob som lurar sin äldre tvillingbror Esau att sälja sin förstfödslorätt för en tallrik linsoppa. Kort därefter lurar Jakob sin blinde fader Isak genom en smaklig måltid att tillägna sig faderns välsignelse i stället för Esau. Efter en nattlig brottning med Gud vid Jabboks vadställe välsignade Gud denna lurendrejare och gav honom namnet Israel. Det går alltså utmärkt att lura bror och far men rör du arken då är du dödens! Det finns många exempel på den av människan hotade guden: när Eva äter av kunskapens träd ska hela mänskligheten straffas. Hela mänskligheten dränks i syndafloden för deras ondska, utom Noa och hans familj. Gud stoppar byggandet av Babels torn genom att förbistra deras språk med motiveringen: "Härefter skall intet bliva dem omöjligt, vad de än besluta att göra". Videgård igen: "Konstellationen uppblåsta föreställningar om det egna jaget, krav på ständig bekräftelse från andra av ens förträfflighet och en överdriven känslighet för allt som kan tydas som en kränkning av den egna auktoriteten och värdigheten brukar inom psykiatrin anges som utmärkande drag för en s.k. narcissistisk personlighets-störning". Kort sagt: en vidrig och psykopatisk gudsbild som varje anständig humanist måste förkasta.

Fascistoida särdrag

I Ordront Mag. 7-98 kritiserar Jakob Carlander ovan citerade Videgård och säger bl.a. att denna psykologiska analys framstår som "löjligt förenklad" samt att det inte finns fog för hans påstående att: "De judiska och de fascistiska övermänniskoidealen påminner starkt om varandra". För mig personligen har det sedan länge varit helt klart att det finns en tydlig släktskap mellan den judiska "utvaldheten" (precis som även många kristna samfund anser sig vara utvalda av Gud) och den rena fascismen. I tidskriften Moderna Tider okt. ´95 beskriver Umberto Eco fjorton särdrag som utmärker denna ideologi. De flesta av dessa kan tillämpas på den autentiska kristendomens lära och kult. Att t.ex. 90 % av prästerna i Tyskland bejakade Hitlerregimens framväxt på trettiotalet och att påven hade ett gott samarbete med den italienska fasciströrelsen bekräftar min uppfattning. Lägg också märke till Franco- och Salazar-regimernas goda samarbete med den katolska kyrkan i Spanien och Portugal.

Frälsningsmekanismen

"NT:s budskap kan sammanfattas med att de troende blir räddade tack vare Kristus, först genom omvändelsen och sedan slutgiltigt på den sista dagen. De räddas från djävulens makt, från synden och dess följder: sjukdom och död, domen, lagens hot om straff, Guds vrede". Här har vi kristendomen i fickformat så som det förklaras i nuvarande Förklaringar till Nya Testamentet. (texten är identisk i Notboken till Bibel 2000) Det saknas här en del om att man på grund av arvsynden bör betrakta sig som dömd, värdelös och förtappad utan förmåga till upprättelse genom egen kraft. Har du oturen att vara rik, lycklig och i harmoni med livet då ligger du illa till. Då är du diskvalificerad för Jesu frälsning. Bortsett från allt detta är det obegripligt och helt oacceptabelt enligt alla rättsnormer att en annan, Jesus alltså, skulle bära straffet för ens ogärningar. Kristna har under nära 20 sekler svalt förlåtelsedogmen att det är Jesus som kan förlåta brott (synder) och inte förstått det ur mänsklig synpunkt självklara; att det endast är brottsoffret som har den möjligheten – förutsatt att vi ber brottsoffret om förlåtelse.

Underkastelse

En av de flitigast citerade bibeltexterna som sammanfattar kristen tro är Joh. 3:16 "Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv". Samtidigt är det en av de mest barbariska. Nära nog tjugo sekler av klerikal text-indoktrinering har skapat en blind fläck av gigantiska mått i de kristnas ögon. Vad som är andemeningen i texten blir nämligen litet tydligare om man byter ut orden "gav den" mot "offrade på korset". Hela tanken på Jesus offerdöd på korset och det ställföreträdande lidandet griper tillbaka till Abraham som i blind lydnad (eller var det en psykopatisk störning?) är villig att offra sin son Isak som prov på sin tro på Jahweh-guden. Fråga endast dig själv: vad skulle jag göra om min granne, i likhet med Abraham, stod i begrepp att döda och offra sin son? Falla på knä i tillbedjan eller försöka stoppa vansinnet? Detsamma kan sägas om Jobs prövning. Där ordnar Gud en vadslagning med djävulen med Jobs öde och trofasthet som insats. Den som läst och förstått Jobs bok vet att religiös tro kräver underkastelse, fruktan och blind lydnad under den hämndgirige gudens maktspråk.

Pervertering

Styckmordet i Domarebokens 19:e kapitel är närmast våldsporr och biblisk kannibalism hittar vi på många ställen i GT. som exempelvis i 2 Kung. 6:28-29: "Och kungen frågade henne: Vad fattas dig? Hon svarade: Kvinnan där sade till mig: Giv hit din son, så att vi får äta honom idag, så skall vi äta min son i morgon. Så kokade vi min son och åt upp honom. Nästa dag sade jag till henne: Giv nu hit din son, så att vi får äta upp honom. Men då gömde hon undan sin son". Min religiösa vän säger då att jag ska tolka detta symboliskt! Men då frågar man sig: "symbol för vad då?" En annan mer teologisk pervertering av sexlivet hittar vi också i dogmen om den "obefläckade avlelsen". Fortplantning genom befruktning och födelse är naturens fantastiska men dock "normala" sätt för det mänskliga livets fortsättning i nya generationer. Den katolska kyrkans dogmatiker kunde dock inte acceptera detta "vulgära" sätt för tillblivelsen av Jesus moder Maria. De skapade dogmen om den rena obefläckade tillkomsten så att Maria skulle vara fri från arvsynd och degraderade därmed det naturliga, mänskliga befruktningssättet genom "sex" som oren och befläckad. Den s.k. "immaculata conceptio" (obefläckad befruktning) är kyrkans pervertering och skändning av det naturliga livet.

Modergudinnans undergång

Nutida historieforskning tyder på att Jahweh-religionen var de krigiska patriarkarnas seger över de samhällen där modergudinnor dyrkades innan Moseböckerna kom till. Synen på och beskrivningen av kvinnan i både GT och NT har haft förödande konsekvenser för vår tids kvinnosyn. Kvinnorna är de stora förlorarna i kristendomen och de övriga monoteistiska ökenreligionerna. Birgitta Onsell och aktionsgruppen "Upprörelsen" har länge krävt ett förklarande förord till GT:s nyöversättning. Om det nu vore så att det är enbart kvinnosynen i bibeln som det är fel på kunde man ha förståelse för denna begäran. Men lika litet som ett förklarande förord till Hitlers Mein Kampf skulle göra den mera snäll och njutbar lika litet kan yttre kosmetika förändra bibelns karaktär. Jag anser att ingen verklig kvinno-frigörelse är möjlig så länge man stannar inom kyrkans väggar och tjänar patriarkatet. Till Upprörelsens kvinnor vill jag råda: riv ut de delar ur bibeln som är humana och medmänskliga, släng resten, lämna sedan kyrkan och släng dörren med en kraftig smäll så att ekot får taket att rämna. Läs sen Onsells böcker: "Galna gudar och glömda gudinnor" samt "Efter tusen år av tystnad…". Fortsätt sen med Anita Goldmans "Våra bibliska mödrar" och för dig som har blivit handgripligen offer för "Guds förlängda arm" läs: Eva Lundgrens "Gud och alla andra karlar". Att bibeln innehåller mycket oetiska riktlinjer illustreras också av att hos troende kristna är barnaga en bibelgrundad uppfostringsmetod.

Judehatet

I Johannes-evangeliet utpekas ofta "judarna" som aktörerna som lät korsfästa Jesus, fast det var Romarna som utförde det. Även hos Paulus som ju är arkitekten bakom själva kristendomen, och på övriga ställen i NT förekommer liknande texter för att framställa kristna inför den romerska kejsaren som snälla, romarna som rättrådiga och judarna som lömska som såg till att Guds son blev korsfäst. Under korstågen fick judarna (som Gudsmördare) utstå minst lika mycket elände som muslimerna. Martin Luthers skrifter under slutet av hans liv andades ett judehat utan like som sedan flitigt användes under nazismens kampanjer mot judarna och under andra världskriget. Man kan säga att: "det mesta som Hitler gjorde mot judarna dikterades av Luther 400 år tidigare".

Apartheid

En annan av kristendomens illaluktande bibel-tolkningar är den som gav oss rasåtskillnads-politiken, som i Sydafrika. Dels har vi den s.k. "Ham-teologin" där Noa-sonen Ham fördömdes för sitt "skändliga" uppträdande, se 1 Mos. 9. Kristna teologer förklarade då att Ham var de svarta (negroida) folkens urfader. Således var det helt i sin ordning att behandla svarta som slavar eller värre, utan något som helst människovärde. Dels var berättelsen om Babels torn mycket användbar. Den tolkades så att Gud inte vill att olika folkslag beblandar sig. Boerna i Sydafrika hade i stort sett endast bibeln som andligt rättesnöre.

Evigt liv

För många kristna är döden endast en övergång till ett "annat" och bättre liv, i härlighet hos Jesus. Detta synsätt utesluter döden som ju faktiskt är förutsättningen för begreppet "liv". Med andra ord: den som försöker att "ta död" på döden genom religiösa bortförklaringar går miste om själva livet. För en sekulär humanist är livet här och nu det enda som finns. Det är också under denna vår vandring genom livet som vi kan leva och uppleva, verka och påverka vår värld till något bättre än innan vi blev till. Däremot är Jesus frälsningserbjudande inget val utan ett tvång under hot och hans moral är en lönemoral. Han säger att "den som tror på mig får leva med mig i paradiset" men den som inte gör det blir utkastad i det yttersta mörkret m.m. eller med andra ord: älska mig eller jag torterar dig.

Nya kläder

En kultur utan myter och sagor är inte mycket att ha. Vi behöver dessa för vår orientering i en ibland kaotisk tillvaro. Bibelns myter däremot har ofta en bisarr och förödande människosyn och livssyn. Jag vill avsluta denna bibelkritik med en annan saga, nämligen "Kejsarens nya kläder" av H.C. Andersen. Ingenstans bättre än här skildras religiositetens innersta väsen skarpare och tydligare. Religionens osynliga gudar, djävlar och frälsningsteorier är ju kejsarens nya, men tyvärr osynliga kläder. Den fåfänga kejsaren belönar bedragarna med ett riddarkors och titeln "vävjunkare". Det är historiens apostlar, kyrkofäder, exegeter, teologer, präster, prostar, pastorer, prelater, predikanter och evangelister som är våra tiders vävjunkare. Kejsaren som TROR att han har något alldeles fint och värdefullt på sig blir snart utskrattad av lillgrabben som öppnar ögonen på alla som vill se när han utropar: "men han har ju ingenting på sig!"

Christiaan Vos.