Judehatets kristna rötter

Polemik ur tidskriften Human-Etik nr 88, juli-aug 1993.

Det mesta som Hitler gjorde mot judarna dikterades av Luther 400 år tidigare,
skriver Christiaan Vos i sin artikel "Luther och nazismen".   (se noten från år 2005)

1)   Om judarna och deras lögner  Martin Luther.
2)   Elakt arv efter Luther  Bertil Wikdahl.
3)   Svar till B. W.  Gunnar Helander.
4)   Luther och nazismen  Christiaan Vos.

Tankefrihetens och religionskritikens fana vajar inte lika fritt över landsortstidningarnas redaktioner. VLT i Västerås införde under hösten –92 några artiklar om Luther av emeritus domprosten Gunnar Helander. I en av dessa påstod Helander att det inte är Hitler som är Luthers efterföljare utan snarare den lutherske prästen Martin Niemöller. Detta fick HEF-aren Christiaan Vos i Västerås att bestiga skrivmaskinen och kontra med artikeln "Helander, Luther och nazismen". Också Bertil Wikdahl, HEF-are från Sundsvall, hade synpunkter i ämnet. Eftersom "vinkling av historiska fakta" och "historie-revisionism" är på modet, inte minst bland de kristna, kan det vara befogat med publicering av turerna kring Luther och nazismen.

Vi återger här några av artiklarna. För helhetsbildens skull låter vi Martin Luther
få första ordet. Här följer alltså ett utdrag ur Dr. Martin Luthers 25-sidiga skrift.

"Om judarna och deras lögner"

(utdrag)

1) För det första skall man bränna upp deras synagoger och skolor, och det som inte kan brinna bör övertäckas med jord, så att ingen människa kan se en sten därav till evig tid. Och det skall man göra till vår Herres och kristenhetens ära, på det att Gud må se att vi kristna inte tåla sådana lögner, förbannelser och smädelser av Hans Son. Ty vad vi hittills av okunnighet haft fördrag med, skall Gud förlåta oss. Men nu veta vi det och skulle vi trots detta beskydda och beskärma judarna under det att judarna beljuga, smäda, förbanna och skända Kristus hos oss, det vore liksom om vi själva togo del däri.

2) För det andra må deras hus förstöras på samma sätt. Ty de hålla på med samma sak därinne, som i sina skolor. Detta bör man göra, på det att de må veta att de inte äro herrar i vårt land, som de berömma sig av, utan fångna, såsom de utan uppehåll skria och klaga inför Gud.

3) För det tredje må man taga alla deras bön- och talmudböcker, vari de lära sig ett sådant avguderi, lögner, förbannelser och smädelser.

4) För det fjärde att man förbjuder rabbiner vid livets förlust att fortsätta sin undervisning. Ty de hava förlorat rätten till sitt ämbete, emedan de hålla de stackars judarna fångna enligt Moses befallning (5 Mos 17:10 f), där han befaller dem vid livets förlust och själens förlust att lyda sina lärare. Men Moses själv förklarar: vad de lära enligt Herrens lag. Sådant bry de sig inte om utan nyttja det arma folkets lydnad för sina syftemål mot Herrens lag.

5) För det femte att judarnas lejd upphäves. Ty de ha intet på landsbygden att göra, alldenstund de varken äro herrar, ämbetsmän, hantverkare eller något dylikt. De må stanna hemma. Jag känner till hur en rik jude för närvarande far omkring på landsbygden med tolv hästar och förknektar, furstar, herrar, land och folk, så att till och med framstående personer sett snett därpå. Skolen icke I, furstar och herrar, lagenligt förbjuda sådana ockrare. I annat fall kanske en skara odalsmän samla sig mot dem, emedan de ur denna lilla bok ha lärt sig hurudana judarna äro och hur man skall behandla dem, och att man inte skall skydda dem. Ty I skolen och kunnen inte skydda dem, I viljen ju inte inför Gud vara delaktiga i deras hat. Vad därav kan komma för gott mån I väl betänka och så förhindra det.

6) För det sjätte att man förbjuder dem att ockra och tager ifrån dem alla deras pengar och föremål av silver och guld och förvarar det. Detta bör ske av följande skäl: allt vad de äga, hava de stulit och rövat från oss genom sitt ocker, emedan de inte ha någon annan sysselsättning. Dessa pengar bör man använda till följande och inte till något annat. Om en jude allvarligt har omvänt sig, så skall man giva honom 100, 200, 300 gulden, beroende på, i vilket läge han befinner sig, för att han skall kunna skaffa sig en försörjning för sin stackars hustru och sina små barn och för att underhålla de gamla och bräckliga. Ty pengar, vunna på ett sådant skändligt sätt, äro förbannade, om man icke under Guds välsignelse använda dem till något gott.

De berömma sig av att Moses har tillåtit och bjudit dem att ockra på främlingar (5 Mos 23:20). På detta svarar vi: Det finns två slag av judar. De första äro de, som Moses förde ur Egypten till Kanaans land, såsom Gud hade befallt honom. Åt dessa gav han sin lag, som de skulle hålla just i det landet, och det tills Messias hade kommit. De andra judarna äro kejsarens judar, inte Moses judar. De hade sin början på landshövding Pilatus tid i Juda land. Ty då han frågade dem: "Vad skall jag göra med Jesus, som kallas Messias?" (Matt 2:22). Då skriade de: "Korsfäst honom, korsfäst honom". Men då sade han: "Skall jag korsfästa eder konung?" Så skriade de åter: "Vi har ingen annan konung än kejsaren". (Joh 19:15). Ett sådant underordnande under kejsaren har Gud inte bjudit, de gjorde detta av sig själva.

Då nu kejsaren fordrade lydnad, satte de sig emot honom, nu ville de ej heller tillhöra kejsaren. Då hemsökte han dem och förskingrade dem över hela sitt rike, så att de måste vara honom lydiga. Från dessa härstammar de nuvarande judarna, vilka Moses ej känner till och som själva ej känna honom. Vilja de njuta Moses lag, måste de vända tillbaka till Kanaans land och bliva Mosejudar, som hålla hans lag. Där må de ockra så mycket de vilja. Emedan de bo i främmande land under kejsaren och äro Mose ohörsamma, måste de hålla kejsarens lag och icke ockra. Ty Moses lag har inte kommit utanför Kanaans land eller från Israels folk. Ty Moses har icke sänts till egypterna, babylonierna eller något annat folk, som han förde ur Egypten till Kanaans land, vilket han själv ofta säger (5 Mos 26:5). De skulle hålla dessa bud i det land, de skulle intaga på andra sidan Jordan. Och emedan prästerskapet, gudstjänsten och furstendomet, varpå Moses bygger nästan allt, under mer än 1400 år har förfallit, så är det säkert att även hans lag har upphört att gälla. Därför skall man låta kejsarens judar dömas efter kejsarens lag och inte tillåta dem att vara Mose judar, vilka icke ha funnits till under 1400 år.

7) För det sjunde må man giva åt unga och starka judar och judinnor slaga, yxa, hacka, spade, spinnrock och slända och låta dem tjäna sitt bröd i sitt anletes svett såsom det är Adams barn förelagt. Ty det duger inte att de skola låta de usla gojim arbeta i sitt anletes svett och att de själva i lugn och ro skola frossa, allt under det att de berömma sig över, att de äro de kristnas herrar, utan det är nödvändigt att driva denna ondska ur dem.

Vi må emellertid se till att de inte skada oss till liv, hustru, barn, tjänstefolk eller boskap, då de skola arbeta för oss. Man kan förstå, att dessa ädla världens herrar icke äro vana vid något arbete och ogärna skola ödmjuka sig under de eländiga gojim. Låtom oss vara lika kloka som andra nationer. Vi må tillsammans med dem uträkna, hur mycket judarna ockrat på oss, därpå må vi i godo dela deras egendom och för all framtid driva dem ur landet. Ty som sagt, Guds vrede vilar så tungt över dem, att de genom en mild barmhärtighet bli ursinnigare, men genom en hård bättra de sig något. Därför bort med dem för alltid.

En del säga, att judarna skänka bort stora summor pengar och därigenom äro till nytta för furstarna. Ja, men varav skänka de bort? Icke av sitt eget utan av furstarnas och deras undersåtars egendom, som de genom ocker stjäla och röva. Furstarna taga alltså av sina egna undersåtar, vad judarna giva, det vill säga, undersåtarna måste giva pengar och låta sig skinnas av judarna, för att dessa skola kunna stanna i landet, ljuga, förbanna och stjäla. Skola icke judarna skratta i smyg åt, att vi så skändligt låta lura oss att giva våra pengar åt dem, för att de skola kunna stanna i landet och bedriva sin ondska. Dessutom bliva de rika av vår svett och blod, under det vi utarmas och utsugas. Om det är rätt för en tjänare eller en gäst att lämna sin herre eller värd 10 gulden men i gengäld stjäla 1000, så skulle tjänaren eller gästen snart bliva rik på ett lätt och ledigt sätt, medan husbonden och värden inom kort skulle tvingas till tiggarstaven….

Dr. Martin Luther

Elakt arv efter Luther

Bertil Wikdahl ger kritiska kommentarer till Gunnar Helanders artikel den 7 okt. 1992 i VLT.

Med all respekt för gudsmannen Gunnar Helander, men hans artikel om Martin Luther saknar vad som kallas vetenskaplig akribi. Helanders historik är i stort sett en gängse sammanfattning av de religiösa hyllningar som brukar komma Luther till del. Av utrymmesskäl skall jag bara kommentera ett par av Helanders meningar.

"För språket har Luther … varit epokgörande. Hans formuleringar, ofta drastiska, var sådana att de fäste sig i minnet. …rastlöst arbete… drev honom till våldsamma utfall – som han sedan ångrade…"

I alla lutherbiografier används denna term: "drastiskt språk". Det vore intressant att få exempel på detta drastiska språk – och hans "våldsamma utfall". Och om hans ånger. Eftersom Helander inte ger något exempel, ska jag göra det.

Den åldrande Martin Luther krönte ett envetet tyskt judehat, med upprinnelse i evangelium enligt Markus. Enligt Luther var digerdöden, turkarnas härjningar, syfilisepidemierna … judarnas fel. Judarnas hjärtan var förstockade: "De bära ännu i dag på Kristi blod. Det skall slutligen före dem nederst i helvetet" (predikan på Påskdagen). Judarna förgiftade brunnar, rövade bort tyska barn, begick förskräckliga ritualmord, utövade allsköns svartkonst. Därför, ansåg Luther, borde deras synagoger tagas ifrån dem, deras skolor brännas, deras hus rivas (vem tänker på Kristallnatten?), deras skrifter beslagtas: böneböcker, Talmud, ja hela bibeln.

"Den enda bibel som judarna har rätt till är vad som döljer sig under svinets svans. De stavelser som droppa därifrån kunna de gott få äta och dricka".

Ja men, invänder lutheranen, Luther var bara ett barn av sin tid, och tiden var sådan. Ack, påvens väluppfostrade sändebud, som förfärades över Luthers brutalitet, och Luthers samtida, den blida reformatorn Erasmus av Rotterdam – var också "barn av sin tid".

Bondeupproren under Luthers tid är välkända. Furstarnas välbeväpnade legoknektar knäckte slutgiltigt de förtryckta bönderna vid Frankenhausen 1525. Omkring 6000 i ett slag. Det kom som på Luthers beställning och uppmaning till feodalherrarna: Slå, stryp, rådbråka…! De hundratals bönder som överlevde slaget spetsades på pålar eller korsfästes levande i julivärmen. Ett ögonvittne som besökte den stinkande platsen tre dagar senare berättade att några av de korsfästa fortfarande var vid liv.

Enligt Cordunatus kommenterade Luther utgången sålunda: "Jag har dödat alla bönderna i upproret. Men det skyller jag på vår Herre, ty han har befallt mig att tala så".

Ett exempel på "våldsamma utfall som han sedan ångrade?" Jag ser ingen ånger. Två år senare, 1527, föreslog Luther återinförande av livegenskapen: "Man borde hålla gossar och flickor (inte tyska) såsom livegna, så att man kunde sälja dem som man ville".

Det är känt att kroppen kan vänjas vid alkohol, så att en ovan skulle dö av den dagsrason en kvalificerad alkoholkonsument kolkar i sig på en dag. Själv är jag benägen att förklara många av Luthers "drastiska" uttalanden med hans alkoholvanor (som heller aldrig berörs av Lutherdyrkarna).

Luther drack rikligt och han var stolt över sin förmåga. Av Fredrik hade han fått en ståtlig silverpokal med tre upphöjda ringar runtom. Den översta, sa Luther, var "tio Guds bud", den mellersta "trosbekännelsen", den nedersta "Fader vår". Luthers vän Hans von Agricola (senare superintendent i Berlin) orkade inte dricka längre än till tio Guds bud, medan Luther i ett svep drack ända ner till Fader vår.

Martin Luther lämnade, skriver en icke-troende lutherforskare, ett elakt arv efter sig. Han gjorde aposteln Paulus till kristendomens auktoritetsgestalt, han förgudade överheten och han födde tvillingarna "Der Führer-Undersåten".

Till sist ett citat ur biskop Bo Giertz’ herdabrev 1949: "Det hör till Martin Luthers storhet att han lärt oss förstå … att Gud insatt överheten just för att det skulle bli drägligare förhållanden här på jorden".

Bertil Wikdahl.

Utdrag ur svar till Bertil Wikdahl, från domprost emeritus
Gunnar Helander , Västerås.

"Numera får Luther sällan beröm. Det är trendigt att nedvärdera honom och förtiga hans goda insatser. Jag skrev lutherartiklarna av två skäl: Dels hade jag till leda hört påståendet att Luther var en dyster tråkmans, som bara talade om plikt, arbete och sparsamhet (vilket inte är sant). Dels hade jag otaliga gånger hört om hans välbekanta, förskräckliga, hätska, besinningslösa utfall mot judarna. Man kunde få intryck av att de angreppen var dominerande i hans oerhört mångskiftande gärning.

Det var på den tiden vanligt i många länder, till sist även i Spanien, att göra judarna till syndabock och skylla allt ont på dem. Då fanns ännu inte sådana massmedia som nådde ut och kunde vederlägga (eller sprida) falska anklagelser. Folk trodde okritiskt på påståendena om judarna, så tyvärr även Luther i sin okunnighet och med sin skälleförmåga".

"…Luther skällde framför allt på sig själv, kallade sig ’ein grober Gesell’ och kände sig som den störste syndare".

"…Luthers syn på överheten – präglad av hans tacksamhet mot kurfurst Friedrich – passar dåligt in i ett modernt demokratiskt samhälle, där "all makt utgår från folket" som grundlagen säger. Överheten det är ju vi själva. Allra minst passar den i en diktatur. Men i centrala trosfrågor är Luther ständigt aktuell".

"…Det är svårt att finna någon annan förklaring (men ej försvar) för den annars hygglige Luthers förfärliga utbrott än att han var godtrogen och lättlurad. Han trodde uppenbarligen också okritiskt på de falska beskyllningarna mot judarna och bönderna. Sorglig okunnighet, som lutherska kyrkan sedan skämts för.

Ser man Luthers gärning i sin helhet, är det inte Hitler som är hans efterföljare utan snarare Luthers beundrare, den lutherske prästen Martin Niemöller, som bekämpade Hitler och därför sattes i koncentrationsläger från 1937 ända till krigets slut".

Domprost emeritus Gunnar Helander.

Luther och nazismen.

Av Christiaan B. Vos

Denna artikel refuserades av VLT, dvs:
Vestmanlands Läns Tidning, hösten 1992.

Låt mig först deklarera att jag som agnostiker och i likhet med många jag känner oftast sympatiserar med Helanders kloka åsikter i det mesta som berör mellanmänskliga företeelser, dock ej de religiösa.

Desto viktigare känns det därför att här markera följande. Helander påstår att "det inte är Hitler som är Luthers efterföljare utan snarare Martin Niemöller, som bekämpade Hitler och därför sattes i koncentrationsläger". Det borde, anser jag, vara bekant för Helander att det var ungefär 90% av de tyska protestantiska prästerna och teologerna som mer eller mindre klart stött nazismen eller i varje fall underlåtit att aktivt bekämpa den, medan ett motstånd ännu var så gott som riskfritt.

Boris Beltzikoff som citerar professor Gunnar Westin i avsnittet "Myten om Niemöller" (i boken "Judiskt, Kristet, Mänskligt"), säger: "Den ojämförligt största delen av den tyska protestantismens män antingen jublade över eller accepterade fegt och stillatigande judeförföljelser, terror mot fackföreningsmän, tortyr av fångar, övergrepp mot tjecker och polacker". Westin avslutade med: "I kyrkorna blev tacksägelse-gudstjänsterna många, allt eftersom det ena folket efter det andra förtrampades". Sådan var andan i den lutherska "Tyska kristna" församlingen.

I Niemöllers "Bekännelsekyrkan" var det inte fråga om att bekämpa Hitlers in- och utrikespolitiska galenskaper och att stå upp för de elementära mänskliga rättigheterna, utan snarare att bevara kyrkans rörelsefrihet. Deras stora bekymmer var bland annat hotet att de så kallade arierparagraferna skulle börja tillämpas också på kyrkans män.

I motsats till "Tyska kristna" kunde Bekännelsekyrkans" anhängare inte betecknas som medlöpare till Hitler, men knappast som bekämpare av judeförföljelserna osv. Även som religionskritiker kan jag däremot hysa respekt för Bonhoeffer, teolog i Bekännelsekyrkan, som var betydligt mera konsekvent i sitt motstånd mot Hitler och fick betala med sitt liv.

Herbert Tingsten skrev i detta sammanhang (Åsikter och motiv – Vad gör Gud?) att "Protestantismen kännetecknades av samma brist på ståndpunkt som katolicismen. Om man får ha den religiösa verksamheten i fred, godtar man vilken regim som helst. Talet om kyrkorna som den politiska frihetens värnare och förkämpe är i varje fall tanklös eller förljugen propaganda".

Även en kyrkans man som Martin Lind är mycket kritisk mot exempelvis Göteborgs Stifts-Tidnings positiva hållning till nazismen och mycket väl medveten om de svenska lutheranernas undfallenhet gentemot nazismen i sin avhandling: "Kristendom och nazism". Här behandlas också professor Anders Nygrens mycket försiktiga kritik av nazismens religiösa karaktär, som uppfattades snarare som en konkurrent i kampen om själarna. Andra drag i nazismen visade han uppskattning och förståelse för.

Maria-Pia Boethius skriver om den svenske ärkebiskopen Erling Eidem i boken "Heder och samvete – Sverige och andra världskriget". Eidem fick 1942 veta exakt allt om judeutrotningen, men föredrog att tiga härom i gott samförstånd med samlingsregeringen här i landet. Nazisterna skulle inte störas och oroas av protester och avslöjanden.

Också Nils Karlström, Eidems sekreterare, upplyser oss i sin avhandling "Kyrkan och nazismen" om både svenska och tyska lutherska präster och biskopar. Oftast var de naiva anpasslingar eller rentav medlöpare, åtminstone fram till 1942 (somliga längre ändå) då Stalingrad och El Alamein markerade att nazismen kanske kunde stoppas.

Motståndet mot nazismen i Sverige förknippas främst med tre män och deras tidningar, nämligen Torgny Segerstedt (GHST), Ture Nerman (tidningen Trots Allt), och Johannes Wickman (utrikeskommentator på DN). Även Eskilstuna Kuriren och Vestmanlands Läns Tidning kan fogas till de modigas lilla skara, men – var var kyrkan då??

Men, frågar sig den nyfikne, vad är då grunden för kristendomens, eller mera speciellt lutheranismens, judeskräck, judeförakt eller judehat?

Hugo Valentin skriver i "Antisemitismen i historisk och kritisk belysning" att från och med kristendomens etablering framställdes judarna i nya testamentet som "Guds mördare" – de som lät korsfästa Jesus.

Läser man exempelvis Matteus 27-25: "Må hans blod komma över oss och våra barn", som "judarna" lär ha skrikit inför korsfästnings-förhandlingarna, börjar man förstå denna och liknande självuppfyllande profetior.

På åtskilliga ställen utpekas "judarna" som kristendomens fiender, de som stenade Stefanus till döds osv. Allt detta och judarnas ståndaktighet och judisk trofasthet mot bl a korsfararnas blodiga framfart har alltid stuckit i ögonen på "goda kristna".

Luther intog i början av sin bana en relativt judevänlig hållning. Han kunde förstå att judarna inte kunde acceptera påvedomens avlatsbrev och andra galna dogmer – det kunde han inte heller själv.

Först när han upptäckte att den lutherska kristendoms-varianten inte heller dög, väcktes hans vrede. Hela hans nedärvda hets mot judarna slog ut i full låga i hatskriften "Om judarna och deras lögner".

Det mesta som Hitler gjorde mot judarna dikterades av Luther 400 år tidigare.

Ett tillägg från år 2005 efter ett påpekande från prof. Bertil Albrektson.

När vi talar om judehat och judeförföljelse kan det vara befogat att påpeka den åtskillnad som bör göras mellan det bibliska, kristna och lutherska judehatet å ena sidan och de politiska rasmässiga förföljelserna som nazismen utsatte judarna för. Båda är lika avskyvärda. Medan Luther tog hänsyn till judar som konverterade till kristendomen så skickade Hitler alla kulturellt och rasmässigt definierade judar till gaskammaren. Jag vidhåller dock med bestämdhet att nazismens judeförföljelser endast var möjlig tack vare bibelns, Luthers och kristenhetens judehat. Således gäller fortfarande: "Det mesta som Hitler gjorde mot judarna dikterades av Luther 400 år tidigare, samt Johannesevangeliet". (C. Vos.)

I vidare bemärkelse anslöt Hitler sig till den 19 sekler gamla "hat-tolkningen" som legat och pyrt i folksjälen, som nya testamentet har givit upphov till.

Helanders ursäkt för Luthers påstådda okunnighet och okritiska hållning är naiv och vilseledande, då han inte tycks förstå sammanhanget mellan kristendom och judehat.

Christiaan Vos.


E-mail till Christiaan: Christiaan Vos Eller: Vos Christiaan