”Rätt ton” handlar om: sättet att tala; sättet att uppträda, hyfs och vett; enligt synonymordboken som jag oftast använder. Och det är tveklöst så att jag själv ofta bryter mot idealet om ”rätt ton”. Men, HEF har något att säga till våra medresenärer i tid och rum. Tyvärr ser jag alltför ofta att våra sekulära vänner, inom och utanför HEF, antar ett tonfall som skrämmer den vanliga, oftast koran-okunniga, muslimen bort från oss och tillbaka till den muslimska identiteten. HEF anser med all rätt att islamism, den fundamentalistiska politiska islam, är en stor fara och ett dödligt hot mot demokratin och västvärldens värderingar. Men vårt sätt att argumentera blir inte sällan kontraproduktivt.
Jag anser, i likhet med flera mycket kunnigare bedömare, att en ”upplysningstid” och humanisering av islam lättast, möjligen endast, kan förverkligas i våra demokratier i västvärlden av alla de muslimer som själva kan börja göra jämförelser mellan kulturen i deras hemländer och våra. Man kanske tror att valet står mellan: Att inte säga det man vill utan endast det som andra vill höra. Och: Att säga det man vill ha sagt så att de tilltalade inte vill lyssna. Men det finns en svårare väg som innebär att det man klandrar sägs på ett sådant sätt att de tilltalade blir nyfikna och börjar lyssna och fundera. Det är en fråga om: undfallandhet och politiskt korrekthet versus att vara en radikal sanningssägare som har förmåga till balans, humor och pedagogik.
Här vill jag främst varna för de grova generaliseringarna att sätta likhetstecken mellan islam och islamism samt synsättet att varje muslim per automatik skulle vara beredd att lyda alla regler och påbud i koranen.
Det har i olika webbfora ställts frågan om inte den muslimska tron (islam) och den politiska gren av samma tro (islamism = politisk och fundamentalistisk islam) egentligen är samma sak. På HEF-Forum och i artikeln Islamonaivitet har flera personer, främst fd-HEF-medlemmen Filip Björner, argumenterat för denna uppfattning. Även HEF-ordföranden höll med, citat: ”Det finns bara muslimer och icke-muslimer. Det finns ingen ”light”-version. Islam förbjuder och bestraffar allt som är ett avfall från renlärig islam”. Dvs. samtliga muslimer som inte per definition har avsvuret sig den islamska tron är potentiella islamister (=terrorister). Jag anser att detta är absurd och synnerligen kontraproduktivt för vår strävan att införliva ”vanliga” invandrade muslimer till vårt samhälle och våra västerländska värderingar och därigenom få dem att själva ta avstånd från den islamska tron.
Muslimer finns i alla graderingar, precis som kristna. De är födda in i denna religion som de inte själva kunde välja. De kan ha vilken politisk uppfattning som helst och de är inte en enhetlig grupp som ska jämställas med terrorister. Ex-muslimer kan endast rekryteras från de som är infödda i denna religion. Självfallet bör islam kritiseras utifrån religiösa kriterier. Men endast de radikala islamisterna förjänar att bekämpas för deras uttalade hat mot våra värderingar och förtryck av de egna muslimerna.
Man kan inte klandra en hel religion, koran eller den islamska kulturen pga ett mindre antal extremisters illdåd och skamvåld. Eller att de har en helig skrift i bokhyllan som innehåller en lång rad hemskheter. Även bibeln som jag uppfostrades med innehåller en lång rad ytterst obehagliga lagtexter som Jesus aldrig tog avstånd ifrån. Men gjorde det mig eller min släkt och trosfränder till fanatiker? Borde vi klandrats för att vi struntade i de extrema bibel-texterna?
Förutom ex-muslimerna finns i Sverige muslimer som sticker ut hakan, som exempelvis Özz Nüjen med artikeln ”Klumpa inte ihop alla muslimer” Den förbigicks med tystnad på HEF:s Forum och hackandet på muslimer, islam och koranen fortsatte. Och mycket buntades ihop med islamismen. Jag menar att Özz Nüjen borde utnämnas till hjälte i vårt Botulf-blad som betackade sig för hopblandning med extremisterna. Vilka annars än ”vanliga” muslimer kan vi fås att ta steget över till oss human-etiker som allierade och ex-muslimer? En annan muslimsk skribent Abrar Akbar: förvånade mig med sin artikel ”Våga tala om islams problem”. Personer som Akbar borde få större stöd och uppmärksamhet på vår websida och i Botulf om vi är intresserade att få muslimerna att känna att vi står på deras sida.
Fler exempel på det oförnuftiga att skära alla över en kam hittar jag i efterdebatten till Björners artikel med den krystade rubriken ”Existerar islamismen? Är terrorn i Bombay ett exempel på det?” Märklig rubrik, som om man redan skulle glömt 9-11-2001 och övriga liknande attacker i Londen och Madrid. Björners artikel avslutas med en uppräkning av islamismens ökända särmärken som alla är fullständigt oförenliga med våra västerländska värderingar. Och så långt är detta bra. Vi ska dra fram alla islamisternas inkompatibla åsikter och hoppas att imamernas olika fatwahs blir föremål för rättslig granskning som olaga hot eller stämpling till mord.
Därefter börjar efterdebatten med en lång rad kommentatörer där Björner bl.a. skriver:
”Vad är då orsaken till den terrorism som globalt bedrivs av islamister? Jo, deras religion. Hatet mot judar, mot kvinnor som klär sig "fel", mot homosexuella handlingar, mot västerländska värderingar, mot individuell frihet etc. har islam som källa. Källan är Koranens hatbudskap, hadithernas hatbudskap och imamernas människoförakt”.
Mot denna grova generalisering att därmed alla koran-läsare och den islamska tron som sådan per automatik skulle leda till terrorism svarar Martin Marmgren:
”Björner och de som kommenterat hans artikel ger exempel på en sorts retorik som blir allt vanligare i Sverige idag. Det är självklart sant att islamistisk terrorism existerar i världen. Men det är också lika självklart att den överväldigande majoriteten av alla muslimer i världen är helt främmande för den sortens urskillningslösa våld, och bedrövade över att det sker i deras religions namn. Att då, som Björner, skylla terrorismen på Islam och koranen är ytterst kontraproduktivt. Som "humanist" så borde det vara tämligen självklart att en religion inte främst definieras av sin heliga skrift, utan av hur den utövas. En del kristna läser ut ett kärleksbudskap ur bibeln som hjälper dem att skaffa inre styrka att begå goda gärningar, medan andra använder samma bok som en grund för hatpropaganda, intolerans och krigshets. I fallet koranen torde det vara samma sak. Ett angrepp på koranen riskerar dock att bli ett angrepp på hela gruppen människor som definierar sig som muslimer (troende eller ej)”.
Marmgren skriver i samma artikel:
”Dessutom ger kommentaren om ’hatet mot judar’ ännu ett exempel på demagogi utan verklighets-förankring. Det kan vara på sin plats att påminna om att genom historien så har muslimer behandlat judar betydligt bättre än vad de kristna har gjort. Den motvilja som förvisso idag finns mot staten Israel lär ha mer att göra med den politiska situationen i området de senaste 60 åren än med Islam”.
Jag håller med Marmgren och tillägger att bästa sättet att motverka muslimernas integrering är att bunta ihop dem allihopa med den islamistiska minoriteten som håller dem i sin makt. Med ett sådant tonfall kommer ingen muslim att konvertera till human-etiken eller bli ex-muslim. Inte bara Björner utan även flera human-etiker har givit uttryck för denna grovkalibriga argumentering och totala missförståelse av den religiösas psykologi. Inte bättre blir det när man betonar att det är den ”islamska kulturen” som är roten till det onda. Det finns ingen enhetlig islams kultur utan en mångfald olika sådana, tänk bara på magdansösen i det muslimska Turkiet och länderna i norra Afrika och jämför med taliban-kvinnorna: utklädda som vandrande mummifierade spöken i Afghanistan. På samma sätt finns det ett otal olika politiska riktningar, trender, läroskolor och andra olikheter. De allra flesta muslimer i våra länder har ekonomiska skäl eller flytt undan förföljelser. Imamerna och aktiva i moskén kan vara hitskickade, kanske även finansierade (?) för att hejda en humanisering av islam.
Christiaan Vos.
Özz Nujen: Klumpa inte ihop alla muslimer
Abrar Akbar: Våga tala om islams problem.
|
|
