Nästan alla religioner har sina rötter i sekulär humanism. De kanske är inte medvetna om det, och de skulle troligen inte tycka om denna tanke heller. När jag först läste "Humanist Manifest 2" från 1973 tyckte jag att allting var lovvärt. Emellertid kunde jag inte låta bli att tycka, liksom många andra, att alla kristna som jag känner skulle instämma i det mesta av manifestet om de skulle läsa det. Alla de stora religionerna har en del olika värden gemensamma med varandra och även med den sekulära humanismen. Många av de ideal i sekulär humanism kan man hitta lite varstans i de flesta religionerna. När man läser det humanistiska manifestet är det lätt att se att de flesta teister (gudstroende) inte enbart skulle acceptera det mesta i sådana humanistdokument (med undantag för de punkter som handlar om det övernaturliga), de skulle sannolikt gå så långt som att säga att deras religion undervisar liknande värden. Kan det här vara blott en slump eller tillfällighet? Förmodligen inte. När de första mänskliga samhällena blev till, från mindre stammar till större sammanslutningar var förmågan att komma överens med varandra en uppenbar fördel i frågan om överlevnaden. Samarbete är väsentligt för ett samhälle som är beroende av jakt, odling eller annan form av aktivitet som är för mycket för en eller två personer att genomföra. Ett samhälle som lär sig att jobba för samma mål till nytta för alla har större chanser när det kommer torka, katastrofer, plundringar eller attacker. Det naturliga urvalet (i detta fall t ex uppretade folkhopar) skulle snabbt se till att avlägsna asociala individer vilkas uppförande var skadligt för samhället. Grundläggande humanistiska ideal skulle snabbt passa in i varje samhälle som utvecklas. När ett kooperativt förnuft utvecklas är steget till sekulär humanism inte långt. Alltså, hur leder detta till religion? Religionerna tycks tjäna flera syften i ett samhälle.
(Varning! Vilda spekulationer framöver!) När de forntida samhällen växte till sig blev människorna mer och mer nyfikna över den värld de levde i. På den tiden då det fanns vare sig datorer, teleskop eller mikroskop, fanns det inga möjligheter att begripa något om bakterier, väderleken, jordbävningar etc. Personer som syntes ha övernaturliga insikter i dessa fenomen (genom fantasirika spekulationer) förvärvade snabbt ett anseende som "Vise Män", och därifrån är det ett litet steg till religion. Historier fördes vidare och förskönades vid varje återberättelse; man la märke till slumpmässiga händelser som berikade det övernaturliga. Mirakler, visioner och uppenbarelser tycktes inträffa (eller blev synliga när den muntliga historien fördes vidare till nästa generation – det övernaturliga är som klippt och skuret för att krydda tråkiga berättelser). I avsikten att hålla samhället ihop, blev det nödvändigt att säga att de ursprungliga humanistiska idéerna hade ett gudomligt ursprung. Gud önskar inte att folk strider, stjäl, ljuger eller gör andra samhällsomstörtande saker. Det har större vikt när en gud säger det än när en medicinman med fjäderbonad säger så. Det här är bara början till humanismens besudling. När man en gång har börjat tala om att "Gud önskar inte att vi är asociala" är det lätt att låta Gud säga andra saker, många av dem för att förstärka tron på denna Gud och makten som kyrkan skaffat sig över folket. De tio budorden är ett bra exempel på detta.
De första fyra budorden är endast relevanta för vördnaden till gudomen och kyrkan. De övriga sex, eller åtminstone grundtanken bakom dem, skulle inte se illa ut i ett slags Humanist Manifest, och många andra religioner har utan tvivel liknande etiska riktlinjer. Är detta ett bevis på att någon gudomlig lagstiftare skickade oss dessa regler för flera tusen år sen? Möjligt, men det är mycket mera sannolikt att de uppstod ur de grundläggande behov som folk kände för att komma överens med varandra, och som efter många år förstärktes genom att de tillskrevs olika såväl kärleksfulla-men-hämndlystna och övernaturliga väsen. Allt eftersom tiderna gick förbleknade och försvann religionerna och deras gudar glömdes – de sekulär-humanistiska värderingarna togs upp av nästa generation av religioner, varav samtliga gjorde anspråk på att vara en uppenbarelse av deras Gud, som naturligtvis hade kommit på alltsammans först. Det tycks därför att religion kan ses som en sorts förorenings-skorpa ovanpå de humanistiska vär-den som vi alla delar. Ju bättre man undersöker religionen och ju mer fundamentalistisk tron blir, desto mindre kan man se något av den underliggande humanismen. I värsta fall slutar det med en religion som bryr sig mera om gudomens tillbedjan samt accepterandet av dogmerna än om folkets livskvalitet (den aktuella situationen med Talibanerna i Afganistan kan ses som ett utmärkt exempel på det). Extrem religiös fundamentalism är därmed raka motsatsen till sekulär humanism.  Det är därför som religionerna orsakar så mycken splittring mellan samhällen – en religiös försam-ling må omedvetet dela humanismens ideal, men religionens övertoner kräver företräde. De troende känner att de ska jobba för en bättre värld och hjälpa dem som behöver stöd, men tron på just deras gud har fått största vikt. Om någon tror på en annan gud är de i bästa fall vilseledda och käpprätt onda i sämsta fall, oavsett hur pass lyckat och dygdigt deras liv har varit. Samhällen bekämpar sig själva tills anhängarna till de olika religionerna eller sekterna går skilda vägar för att bilda nya nationer (som t ex delningen mellan det muslimska Pakistan och det hinduiska Indien). Båda vill arbeta för en bättre värld för alla, men endast under de speciella villkor som dikterats av deras egen religion. Allt eftersom tiden går, byggs det allt fler lager av doktriner, dogmer och vidskepelser, som döljer och begraver den sekulära humanismen allt djupare. De olika religionerna delar sig och bildar nya sekter som lägger sina egenheter till åsikts-sedimenten. De tillfälliga sticklingar eller skott av förnuft, rationellt och självständigt tänkande som puffar upp genom skorpan klipps bryskt bort av de alltid vaksamma religiösa ledarna däruppe. (Ojdå! Min analoga stress-mätare blinkar rött…) Vi kan överleva utan all det mystiska, vidskepliga och all ceremoniell utstyrsel, men jag tror inte att vi kan överleva utan den enkla tron att vi människor har både förmågan och skyldigheten att göra världen till en bättre plats för alla. Ta bort all magi, miraklerna, himmel och helvete, frälsning, fördömelse, änglar och djävlar från vilken som helst tro och fråga dig vad den har att erbjuda som inte humanismen har framhållit hela tiden? Sekulär humanism är fullständigt oberoende av samtliga religioner. Den behöver inga ceremonier, heliga böcker eller trollformler – den behöver endast ett förnuftigt resonerande mänskligt förstånd. Sekulär humanism, likgiltigt hur gammal den kan vara, är en produkt av levande människor och kommer därför alltid att vara modern, vibrerande och aktuell. Ingen propagerar en tillbakagång till en humanism som är 6000 år gammal (om det på något sätt skulle vara möjligt att fastslå vad den stod för). Religioner förlitar sig på forntida historia och är oftast motvilliga till ändringar. Humanism är vad som sker just nu när förnuftiga människor påverkar varandra i syfte att hjälpa varandra och undviker att skada någon eller något. Den står för sig själv. Religionerna tvingar oss obevekligt längre och längre bort från människokärleken, mot tillbedjan av dessa fiktiva väsen som ursprungligen (och i onödan?) skapades för att ge stöd åt de värden som vi nu kallar Sekulär Humanism. Översättning C.Vos |