Hurdan är den Gud som under årtusenden dominerat människornas sinnen? Vem är han som i så hög grad präglat vår judisk-kristna kultur och vår historia?

Gud sägs visserligen vara så upphöjt helig att vi aldrig kan bilda oss någon uppfattning om Honom. Det hindrar dock inte att Bibeln gång på gång förser oss med beskrivningar av en Gud som handlar, tänker och känner. Han framträder som en person med personliga särdrag. Och som sådan har Han levt och lever i människornas sinnen.

Eftersom Gud fortfar att vara en nyckelfigur i vår historia så är det viktigt att försöka förstå och analysera Guds karaktär.

Under sin vandring till Betel mötte profeten Elisa en skara gossar. "Och de begynte driva gäck med honom och ropade till honom: 'Upp med dig, du flintskalle! Upp med dig du flintskalle!' När han då vände sig om och fick se dem, uttalade han en förbannelse över dem i herrens namn. Då kommo ut ur skogen två björninnor och sleto sönder fyrtiotvå av barnen."

Händelsen nämns i förbigående ­- den upptar bara tre verser i Bibeln. Det ligger dock något signifikativt i ordknappheten. Dels är 42 döda barn inte mycket att orda om med Bibliska mått mätt, dels verkar det vara självklart att den som kränker en Guds profet och därmed också Gud ­- ska dö.

Händelsen ger i ett nötskal nyckeln till Guds karaktär. Gud är mycket lättsårad och mån om sin värdighet. Han är livrädd för att hans ställning som den högste ska ifrågasättas och han slår ner på varje antydan till att hans överlägsenhet naggas i kanten.

Adam och Eva drivs ut ur paradiset för att de ätit av kunskapens frukt och blivit "såsom Gud" med förmåga att skilja mellan ont och gott. Gud är nu rädd att de också ska äta av livets träd och liksom han själv få evigt liv.

Av liknande skäl ser Gud till att stoppa byggandet av Babels torn: "Härefter skall intet bliva dem omöjligt, vad de än besluta att göra" utbrister Gud när han ser människornas första stora byggnadsverk, men genom att förbistra deras tungomål saboterar Han effektivt människornas samarbete.

Bibeln försöker på intet sätt ge sken av att Gud ser till människornas bästa i dessa sammanhang ­ det primära är att herren känner sin ställning hotad. Människorna, hur små och obetydliga de än kan verka, måste ändå betraktas med stor misstänksamhet.

Jobs bok brukar nämnas som ett av världslitteraturens stora och mest djupsinniga verk. Jag har svårt att inte i första hand se den som en uppvisning i primitivt maktspråk. Satan slår vad med Gud och säger ungefär så här: Du kan inte fullständigt lita på ens din trognaste och mest rättrådige tjänare i Israel, Job. Under vissa omständigheter kommer han att vända sig mot dig.

Gud antar vadet och låter Satan dräpa bl.a. Jobs alla kameler samt hans sju söner och tre döttrar för att se hur Job kommer att reagera. Job börjar visserligen inte förbanna och anklaga herren, men hävdar att han lider orättvist ­ han har faktiskt inte förbrutit sig mot Gud. Job vidhåller detta envist även sedan Satan med Guds välsignelse vanställt hans kropp intill oigenkännlighet.

Gud är inte nöjd med Jobs inställning. Han uppenbarar sig till slut direkt för Job, och utan att ge någon som helst rimlig förklaring till hans lidanden talar Gud om att Job saknar både rätten och förmågan att bedöma Guds handlingar.

"Var var du, när jag lade jordens grund? Säg det om du har ett så stort förstånd."

Gud svarar således med ett renodlat maktargument och Job faller till föga. "Jag ordade ju om vad jag inte begrep". Som tack för sin underkastelse får Job bl.a. dubbelt så många kameler och åsnor som tidigare samt sju nya söner och tre nya döttrar.

I Bibeln finns exempel som på ett nästan humoristiskt visar Guds brist på "gudomlighet" och hans likhet med en lynnig förälder som man måste lirka med. Abraham "förhandlar" med Gud om Sodom och Gomorras förstörelse och han får Gud att sänka sitt minimikrav från femtio till endast tio rättfärdiga för att skona städerna.

På ett liknande sätt lyckas Moses få Gud att inte döda alla Israels barn efter att de dansat kring guldkalven. Han påminner Gud om vilken förspilld möda det skulle vara att först använda en massa kraft för att rädda folket ut ur Egypten bara för att sedan plötsligt slå ihjäl dem i öknen.

Trots att Gud alltså uppvisar åtskilliga fel och brister kräver han ständigt att folket ska dyrka honom som om han vore i allt fullkomlig, allvis och allvetande.

Gud säger om sig själv: Jag är störst, mäktigast, allvetande och ofelbar. Jag kräver att mitt folk ständigt prisar mig för det. Samtidigt ­ om Gud verkligen vore så alltigenom stor och ofelbar varför är hans självkänsla ändock så svag? Varför behöver han dessa upprepade lovprisningar och offer? Varför reagerar han så starkt på minsta antydan till kritik. Gud verkar både vara hotad av människorna ­ och i behov av dem.

Konstellationen uppblåsta föreställningar om det egna jaget, krav på ständig bekräftelse från andra av ens förträfflighet och en överdriven känslighet för allt som kan tydas som en kränkning av den egna auktoriteten och värdigheten brukar inom psykiatrin anges som utmärkande drag för en s.k. narcissistisk personlighetsstörning.

Den diagnosen verkar stämma påfallande väl in på Gud. Än tydligare framträder Guds stördhet när man ser på det avtal han gör upp med sitt utvalda folk. Ett avtal som jag tror har fått ödesdigra konsekvenser för hela vår historia.

Efter att ha fört ut sitt folk ur slaveriet i Egypten uppenbarade sig Gud för Moses på berget Sinai och erbjöd honom följande "kontrakt": Om Israel lyder alla Guds bud kommer man att få otroliga förmåner: ständig hälsa, fruktsamhet, rika skördar, militära triumfer, ära etc. Om man väljer att inte lyda alla buden får man också ta konsekvenserna: pest, brand, sot, svärd, vanvett. En annan man ska lägra ens hustru och ens kropp ska bli till mat åt alla himmelns fåglar m.m.

Teologer brukar framhålla hur unikt bland religioner detta som man säger "fria" val är. För prästen och psykoterapeuten Göran Bergstrand är valfriheten ett tydligt tecken på att sinnebilden för förhållandet mellan Gud och människor inte alls är ett auktoritärt far/son förhållande utan ett fritt ingånget avtal mellan två oberoende parter.

Vill du bli kung eller fågelmat? Valet är ditt!

Som jag ser det är förbundet på Sinai sinnebilden av en narcissistisk, symbiotisk relation. Gud uppträder som den auktoritäre och egocentriske föräldern som väver in barnet i en narcissistisk pakt: om du gör som jag säger, om du tänker och tycker precis som jag ­- då blir du min älskade son till vilken jag har behag. Om inte ­- då är du inte min son.

Barnet kan svårligen motstå den narcissistiska pakten. Man blir speciell, utvald och överlägsen andra; man blir delaktig i förälderns styrka och makt. Det är belöningen för att gå med i pakten. Straffet för att inte gå med är psykisk förintelse. Utvaldheten har dock ett högt pris: en djupgående kluvenhet.

Med en del av sig själv är man identifierad med den grandiosa, omnipotenta och "goda" föräldern ­ med en annan del är man det förkastade, värdelösa dåliga som föräldern inte vill ha och som egentligen inte borde finnas. Mellan dessa delar måste en barriär upprättas. Å ena sidan är man en slags övermänniska, å andra sidan en paria. Övermänniskan är den som ska styra och ställa, parian ska bort. I det patriarkala judiska samhället var bl.a. kvinnan och barnet och andra folk lämpliga bärare av det svaga och mindervärdiga hos mannen.

Bibeln vimlar av exempel på manligt förtryck och våld mot kvinnor och barn, vilket jag ser som uttryck för mannens behov att kontrollera det han föraktar och hotas av hos sig själv.

Den mosaiska lagen stadgar t.ex. att om någon har en vanartig son som fastän tuktad icke bättrar sig, så ska han anklagas inför stadens äldste och sedan får "allt folket i staden stena honom till döds".

Det värsta brottet var om kvinnan kränkte den manliga värdigheten. Även om en hustru räddat livet på sin make i strid "ska du hugga av henne handen utan att visa henne någon skonsamhet" ­ om nämligen kvinnan räddat mannen genom ett grepp om fiendens penis.

Exemplen på manligt förtryck skulle kunna mångfaldigas men jag får här stanna vid att hänvisa till Anita Goldmans bok Våra bibliska mödrar.

Som jag ser det gestaltar förbundet på Sinai ingalunda en mogen och utvecklande relation; snarare fixerar den en kluven, infantil hållning av å ena sidan utvaldhet och grandios självöverskattning och å andra sidan värdelöshet. Här, i den störde Gudens pakt med människorna, tror jag finns en nyckel till förståelse av väsentliga delar av vår judisk-kristna kultur och historia ­ och till aktuella politiska skeenden.

Gud lovar sitt utvalda folk landet Israel. Problemet är bara att där bor redan folk.

Problemet löses genom att Gud inte bara sanktionerar utan direkt påbjuder etniska rensningar och folkmord. Gud vill uttryckligen att även kvinnor och barn ska slaktas. Om allt detta läser vi i Bibeln, fast i stället för folkmord talas om att "giva någon till spillo".

Det här är tack och lov historia tänker vi. Svenska kyrkan förbigår grymheterna med tystnad och lyfter i stället fram andra mer högstämda passager ur den "Heliga Skrift".

Det skrämmande är dock, som Göran Rosenberg visar i sin bok Det förlorade landet, att för allt fler judar -­ och kristna -­ Guds löften fortfarande gäller fullt ut. En ledare för en av de mest inflytelserika Talmudskolorna i Israel medger att det i princip är fel att ta landet från palestinierna, men: "Ur ett allmänmänskligt moraliskt perspektiv var det också fel av oss att ta landet från kanaanéerna. Det finns bara en hake med det perspektivet. Det är Gud som har ålagt oss att bli landet Israels folk."

För den rättrogne är det en lika stor synd att avstå en enda kvadratcentimeter av det Stor-Israel som Gud har lovat sitt folk till en icke-jude som att dyrka främmande avgudar. Därför var det rätt att döda landets premiärminister och därför hyllas Baruch Goldstein som en martyr och hjälte efter att han skjutit ihjäl tjugonio bedjande palestinier i en moské i Hebron.

Premiärminister Netanyahu använder i grunden samma argument när han talar om judarnas "historiska och moraliska rätt" till hela landet Israel. För dominerande grupper av israeler måste araberna fördrivas så att Guds plan för det judiska folket ska kunna uppfyllas. Hela Israel måste återtas eftersom det är en förutsättning för Messias ankomst till jorden. Ett världsomspännande Messiasrike kommer att upprättas där Israel kommer att vara ett ljus för alla andra folk. Den förste judiska statsman, Simon Peres, som uttryckligen tog avstånd från dessa anspråk, röstades bort.

Hävdandet av det egna folkets eller rasens överlägsenhet och dess gudomliga eller ödesbestämda rätt att fördriva andra folk eller raser låter på något sätt välbekant. De judiska och de fascistiska övermänniskoidealen påminner starkt om varandra.
Den rörelse inom sionismen som Israels premiärminister Menachem Begin företrädde visade tidigt en koppling till fascistiska idéer. Göran Rosenberg skriver i sin bok att "dess föreställningar om det judiska Folkets gemensamma öde och mission, om den judiska Staten som förkroppsligandet av detta öde och om Eretz Israel som den judiska statens heliga Livsrum, kunde med en mycket liten perspektivförskjutning ges en genuint fascistisk inramning".

Med andra ord: steget från att vara Herrens folk till ett herrefolk är inte så långt som man kunde tro.

Mitt intryck är att det i vår gemensamma judisk-kristna tradition finns en utvaldhets- och upphöjdhetstanke som i grunden går tillbaks till förbundet på Sinai och som skapat grogrund för allehanda övermänniskomyter, såväl fascistiska som kommunistiska och kristna. Skeendena i Mellanöstern liksom den växande fundamentalismen visar att den störde Guden lever och har makt.