Pingstpastor Åke Greens predikan och den rättsliga processen som följde sen, har tydligt klargjort att det finns gemensamma beröringspunkter mellan den extrema, bokstavstrogna kristendomen och nynazisternas homohat. De sistnämnda går dock handgripligen tillväga medan pingstpastorn påstår att han genom religiös omvändelse vill befria de homosexuella från deras ”synd”. Homosexuella som avvisar fundamentalismen har emellertid ingen anledning att anamma pastorns föråldrade syndbegrepp, och hans distinktion mellan homosexualitet och homosexuella ter sig långsökt och ohållbar. Om man fördömer homosexuella handlingar så fördömer man också homosexuella människor, eftersom sexualiteten är en integrerad del av personligheten.

Från human-etiskt håll kan vi hålla med om att det förekommer åtskillig sexuell brottslighet och sexuellt missbruk i samhället som exempelvis pedofili. Men Greens slutsats att homosex skulle leda till sådant är fördomsfull och felaktig och stöds inte av forskningen. Däremot är det mycket sannolikt att de många pedofilövergreppen inom den katolska kyrkan, inte enbart i USA, är en följd av celibatkravet. Det är anmärkningsvärt att Green inte nämner detta.

Greens predikan förekommer på ett antal nynazistiska webbsidor, medan den knappast finns på de rent kyrkliga. Biskop KG Hammar har med kraft tagit avstånd från Greens kristna extremism och förpassat vissa avsnitt av Guds ord till historiens skräpkammare. Som human-etiker vill vi gratulera biskopen till detta, och vi konstaterar samtidigt att kritiken mot Hammar efter denna åsiktsyttring har varit hård från skilda håll inom kyrkligheten. Återigen bekräftas att bibeln och de kristna dogmerna ALDRIG kan ge ett trovärdigt och medmänskligt svar på existentiella frågor.

Det är inte osannolikt att Greens predikan av nynazister kan tas som ursäkt för att fortsätta med olika former av våld mot homosexuella. Men Greens ord kan i yttrandefrihetens namn inte stoppas eller bestraffas. Därmed skulle han bli martyr i de egna leden vilket från de drabbades synvinkel är ett sämre öde än att han nu för alltid kommer att förknippas med sin hatpredikan. När våldet segrar är det alltid gärningsmannens ansvar och INGEN ska behöva vända den andra kinden till, vilket, som bekant, Jesus förespråkar.

Botulf-bladet har även tidigare försvarat yttrandefriheten när det gällde fallet med Umeå-doktoranden Karolina Matti som åtminstone i sitt inledningstal krävde att man alltid ska vara kritisk gentemot andrahandskällor när det gäller all forskning. Alltså bör det vara rätt att låta objekten för forskningen (i detta fall nynazister) kunna komma till tals. Däremot urartade föreläsningen i en pseudovetenskaplig och propagandistisk fadäs som, mig veterligt, inte resulterat i någon forskningsrapport. Samma sak med våra artiklar i Botulf-bladet om Mohsen Hakim på Eskilstunas högskola som inbjöd främlingsfientliga partier i en debatt om invandringspolitiken.

När man hindrar vissa åsiktsriktningar från att komma till tals, som extremkristna eller nynazister, så skapar man fler problem än man löser. Det förhåller sig likadant med förbudet att i Sverige ge ut Hitlers Mein Kampf. När Noam Chomsky hörde domslutet sa han: ”Hur ska det gå när man inte ens kan få läsa sin värsta fiendes böcker?!” Härefter går det inte längre att bedriva objektiv källforskning, om man inte som jag, råkar ha ett exemplar i bokhyllan från tiden då det var tillåtet att skaffa sig ett exemplar. Jodå, min tvådeliga pocketupplaga av Mein Kampf står bredvid diverse biblar på bokhyllan. Där hör den hemma.

Christiaan Vos.